”I framtidens skola skall nutidens ängsliga oro ”att bli något” vara försvunnen.” skriver Ellen Key i Barnets århundrade om Framtidens skola.
Jag delar den här meningen och den här drömmen. Det betyder inte att jag inte värnar utvecklingen men jag är rädd för all den oro som den innebär och medför. Framtiden syns mig som ett osäkert kort och oron om vem jag ska vara där är stor. Jag önskar mer lugn och närvaro idag, där vi är nu, ihop och tillsammans, och där vi med all sannorlikhet skulle lära oss utifrån läroplanens tanke, om vi bara fick lugna ned oss, minska oron för att inte hinna, oro för att barnen inte kan, oro för att inte vara tillräckligt bra. Oro gör att vi minskar av vår tankeförmåga, den minskar synfältet, den minskar variationen och gör att problemen blir större.
Ellen Key skriver också om ”den personliga glädjen”. Hon avser hantverk och ser framtiden befria människor från annat arbete, det maskinerna kan ta över. Vi står inför samma ska idag. Vad är det vi ska lära oss? För vad? Vad kommer robotar ta över? Vilken inre glädje kan vi känna?
Ellen Key skriver att ”skolans nuvarande system till dussinfabrikation av onödigheter, icke till en äkta kärlek för och insikt i något …”
Vad behöver vi för framtiden? Vi behöver levande möten, kommunikationsmöjligheter, förståelse och inlevelse, vi behöver lära oss att dela med oss, dela upp och dela rättvist, vi behöver lära oss om människan i samspel med natur, med andra, med sig själv. Listan på vad vi behöver lära oss kan göras oändligt lång. Det viktiga är att delarna går att begripa i ett större sammanhang. Att det gör något också med själva känslan av det påverkar det inre, meningen med livet, meningen med att leva i ett samhälle och rösten att få uttrycka sig med.
Litteratur: Ellen Key: Barnets Århundrade, 1911 Albert Bonnier Förlag, Stockholm
Fint skrivet. Oro har minskat mitt synfält och min glädje. Nu; mindre oro, mer glädje. Så viktigt.