Mannen for ut. Han var arg. Missat en tid. Tåget hade avgått. Kvar stod mannen med sin sena ankomst och ett tåg som gått. Ilskan som han kände levde han ut mot kvinnan vid biljettdisken. Han var yvig i sina gester, arg i tonfallet och ville att kvinnan skulle ta emot besvikelsen och göras ansvarig. Jag stod efter i kön. Kunde inte annat än höra alltsammans.
Kvinnan i disken var saklig, vänlig och framåtsyftande. Utan att gå in i fällan att ta på sig skulden, färga ilskan, kidnappas in i bristen visade hon att nästa tåg går då och då. Hon höll envist fast vid den framtida lösningen, svarade vänligt och sakligt på mannens ilskna frågor och påståenden.
Då mannen gick var han fortfarande bärare av sin ilska och sin frustration över att inte ha hunnit. Kvinnan vid biljettdisken hade inte tagit bort den genom att vara en plats där allt
av det egna kunde dumpas, likt en papperskorg. Jag gick fram till henne och sa att hon gjorde det hela värdigt och framåtsyftande. En konst. Så mycket lättare att sippra egen ilska, gå i försvar och vända skulden tillbaka mot kunden och säga att han borde och kan lära sig att hålla tider. Ingen skuld lades ytterligare över mannen än den egna. Den han måste handskas med. Det var han som var sen. Tåget gick i tid. Det går inte att reparera genom att låta besvikelsen och frustrationen gå ut över någon annan.
Det som blir svårt för kvinnan i disken är att fortsätta hålla på gränserna för sig själv. Att nästa kunde inte får smaka på känslorna som hon bär på. Hon log mot mig då jag sa att hon gjort mötet med mannen på ett så värdigt sätt som det är möjligt. Också för honom.
Jag köpte min biljett. Några minuter till godo.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
