Brännbollens centrum

Brännbollens centrum då man står där ensam med träet i sin hand och ska slå bollen. Drömmen om att träffa. Se bollen försvinna i fjärran. Se allas språng mot dess nedslagsplats. Vakna upp med den bittra erfarenheten att man slår en lyra och ingen i laget har hunnit springa hem.

Det här inlägget postades i Verkligheten. Bokmärk permalänken.

2 svar på Brännbollens centrum

  1. Helena skriver:

    Hahaha! Åh, vad roligt! Hög igenkänningsfaktor på den… Lägg också till det önskade (förväntade?) jublet från publiken ( särskilt från den egna klassen som dyrkar fröken som stor idol , och som har samma fantastiska tilltro till hennes förmåga såväl i klassrummet som på brännbollsplanen) som liksom helt kommer av sig och uteblir…
    Nåväl, nya tag nästa år!

  2. Helena skriver:

    Läste inlägget först ur mitt eget lärarperspektiv som idag innefattade en inte alltför fantastisk prestation i den traditionsenliga årliga brännbollskampen mellan lärarna och eleverna i avgångsklassen. Då var inlägget humoristiskt.
    Sedan läste jag igen, den här gången ur en elevs perspektiv. En elev som önskade känna sig lyckad och accepterad av sina lagkamrater. Då blev inlägget en påminnelse till mig som pedagog. Att få alla att känna sig lyckade som individer, på brännbollsplanen eller i klassrummet, är en viktig uppgift för alla som arbetar med barn. En mycket viktig uppgift. Varje dag. Brännboll eller inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.