En viss nedstämdhet kan jag känna ibland. Den kommer av ensamheten eller då den blir för ensam. Men inte alltid. Ensamheten kan också vara behövlig. Men då den känns kan jag famla lite och känna mig liten vid kaffekoppen. Jag blir tre år och dricker kaffe. Jag behöver det mänskliga. Rösterna. Berättelserna. Golvets eko av fotsteg. Kanske hundens fantomtassar och hundens viftande på svansen. I alla möten; glädjen.
Med posten kom en stor bok. Idag öppnade jag den. Läste mig skratt. Läste mig färg. Läste mig en stund av lycka. Nja. Kanske mer för att jag lämnade då och sen och fick ett innehållsrikt nu.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
