Vi var många. Varenda stol reserverad. Scenen gestaltad och lekfullt uppbyggd av Tor Svae och Clara. Stina Wirséns porträtt av Ulf Nilsson möter oss. Vi har samlats för att möta, återknyta och påminnas om Ulf Nilssons författarskap och hans tankar om det han gjorde. Författarens arv till oss läsare. Varje gång vi läser något av författaren blir hans verk levande i våra händer.
Boken, tänker jag, boken. Här blir den till dramatik, sång, bilder, illustrationer och samtal. En bok kan ge så många andra sidor. Sidorna hos mig öppnas. Sidorna hos dig öppnas. Döden i en tändsticksask, också jag blir humlan. Begravningarna i boken, humlan, kaninen och tuppen, är som de i kyrkan. Det är samma högtidlighet och samma stund för oss alla. I ett litet format finns det större perspektivet. Döden och riten universell. Någon måste ordna med den, någon måste skriva dikter om den och en måste ställa frågor om döden. Det sker i boken. Det sker i bilden. Vi kan alla le, gråta och tröstas och ana att döden inte är så farlig. Känna en aning sympati för dödens realitet.
Boken tänker jag på. Den som slagits upp i sin helhet och blivit dockor på en teater. Kaninen som suger på örat och som sitter på scenen framför oss gör oss lite rädda för storebrors tillsägelser. Suga på örat får man inte göra. Men det gör kaninen ändå. Sympatin tar inte parti. Både storebror får den och kaninen får den. Det är det fina med gestaltningen. Den kräver inte vår tids snabba recensioner som säger att något är bra eller dåligt, ja eller nej, det ena är rätt och det andra är fel. Jag känner med storebror och jag ömmar för lillasyster. Det är en fin känsla inom mig. Jag slipper sälla mig. Jag känner mig fri att tänka och känna. Det är inte antingen eller. Det är både och.
Boken tänker jag på. Uppslagets centrum för oss läsare och tittare. Och illustrationerna. Det flerstämmiga som uppstår genom dem. Bildkonstnärernas berättelser om texten de skapat ur och genom men också det de själva lagt till eller till om med begärt en viss korrigering av texten. Dessa samtal mellan författaren och illustratören är av samma slag som de vi ska göra i skolan, vid köksbordet, i biblioteket och när vi blickar ner i text och bild tillsammans. Den livlighet som uppstår i mötet med text och bild och det mellanrum som ges oss att delta och medverka. Det vimlar av många andra i boken. Förläggarens medlande och förmedlande mellan författare och illustratör.
Boken tänker jag på. Min farfars visor likaså. Kanske mer hans anda. Det skulle trudiluttas för barnen tyckte Felix Körling. Att läsa är att bjudas in i trudelutten. Den är lika rolig som den är allvarlig. Den är lika liten som den är stor. Farfars trudelutt-tänkande innehöll hopp. Hoppet förmedlades genom tonerna. Som när Teater Pero som sjunger om den lilla brandstationens berättigande och beslutsfattarens avfärdande.
Vi sitter i vårt eget liv. Barndomen surrar inom oss. Vuxenheten tynger ner ibland. Det lilla barnets frihet att fråga, tänka och vara är det lilla som kräver det stora. Idag berövas barn språket, det flerstämmiga, det som kommer med text, illustration, sång, teater, tanke och kreativitet. Och kanske det viktigaste. Att boken kan samla till en gemenskap som är större än själva boken. En bok vill möta läsaren. Inte endast den beskrivna åldern. Läsaren som kan vara just jag, nyss fyllda tillräckligt mycket för att kallas gammal.
Tack för en kväll som rörde känsla och tanke i en omslutande gemenskap. Författarens skrivande en magnet för bokens gemenskap och vi alla som får tänka, mötas och se världen i ett ljus som vi själva måste beskydda och bevara.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Tack till er alla för en kväll som gick in med rötterna i roten.
A-M