Spåren till barndomen leder alltid tillbaka. Jag bläddrar i mina fotoalbum. Ser nytt i de gamla fotografierna. Kanske för att jag lär mig mer om det som var, förstår min barndomstid i ljuset av den tid jag faktiskt var barn, allt framtida låg så vackert utstrött, det framtida var inte direkt så farligt, det såg lovande ut också för dem som inte gått ut gymnasium eller misslyckats med kurserna i tyska språket. Det var inte så farligt för dem som inte var så duktiga i skolan, de försvann ut i sommarlovsarbeten och tjänade några egna pengar och det såg lovande ut när man tittade på den lilla högen med nyköpta skolkläder för hösten och dessa kläder skulle sparas Anne-Marie, sparas till skolstartsdagen om flera veckor, sa mamman.
Sommaren var långsamlång och den goda glassen var en storstrut som kostade strax under fem kronor, för att vara exakt, så kostade den 4.25 och bageriet bakade sockerbullar som smakade nyfärskt i flera dagar, skogen visade upp sin stundande höstskrud med blåbären som gottade sig i blåbärsrisen. Min bror och jag spelade alltid kula i sanden och lekte lekar som – vem kan äta upp glassen långsammast? Och tror du att du kan simma över kanalen till andra sidan på fyra minuter?
Det var långt till nästa dag. Det var så mycket nutid att man kunde storkna. Blir det aldrig någonsin morgon? frågade jag min mamma. Hon var lite disträ och svarade utifrån sin dagstidning – tids nog Anne-Marie, tids nog!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
