Allmänna råd till födelsedagen

Det kan väl aldrig vara allmänna råd till något så personligt som en födelsedag. Men många, många får inte fira sina födelsedagar. Det kan vara bra att veta. Det kan vara så att det går en liten tant på någon gata, ser lite ensam och skruttig ut, och ingen tilltalar den lilla tanten värdigt eller ens vänligt. Det kan vara hennes födelsedag. Och den kan vara bortglömd av världen. Därför kan man tänka att människor fyller år – och att just denna dagen kan vara den dagen då den där ensamma tanten fyller år – och då upptäcker man att detta förhållningssätt kräver en slags medmänsklighet av mig och dig som går där och nyss har blivit firade eller ser fram emot att få fira någon. Då kan man faktiskt tänka att jag ska vara extra vänlig mot den där tanten. Bara för att. Då kanske man är det nästa, och nästa, och nästa dag… för man vet ju inte… när den ensamma tanten fyller år.

Anne-Marie

som skriver det här – därför att jag en dag var så ensam, så ensam och då tog jag min cykel och cyklade ut i verkligheten och då när jag cyklade omkring där jag var så skrek någon så fula ord till mig att jag skrämdes iväg i min ensamhet… och det var inte så bra. Kostar det så mycket att avbryta sitt skrivande och bege sig ut i omvärlden så får det lika gärna vara tänkte och jag och for en aning sårad och lite ledsen hem. Snigellivet kändes hemtamt och mycket vänligt. Väl där slog jag mig ned vid mina tangenter och tänkte – hur ovänlighet fullkomligt berövar människor energi. Och så tänkte jag – tänk när jag blir en liten tant… och så skrev jag den där födelsedagstanken. Små tanter och ensamma farbröder har jag ett öga till nämligen.

This entry was posted in Barns rättigheter. Bookmark the permalink.

4 Responses to Allmänna råd till födelsedagen

  1. Morrica says:

    Så sant så sant. Det finns de som fyller år och inte talar om det för någon, för att de aldrig har fått tillfälle att lära sig hur man gör när man talar om för människor att man fyller år, och att det vore trevligt om de vore lite glada för det och kanske ville fira detta faktum. Små tanter, och små gubbar. Och ibland är de rätt unga, och då är det nästan ännu viktigare att man talar vänligt.

  2. Anne-Marie says:

    Jag kände en person som ingen gratulerade! Han var inte så vänlig, utan ganska ovänlig. Det blev inte bättre för att det var födelsedag. Men alla har en slags rätt att få några minuters vänlighet på sin dag tänker jag.

  3. mie says:

    ”Min” ungdoms tant besökte jag ett par ggr/vecka.De enda personerna som besökte henne var Diakonoschan (Diakonossan)och jag. Mellan våra besök var det ingen, ingen och ingen annan som kom.
    Hon ägnade sitt liv med att drömma tillbaka om tiden tillsammans med den borgågne maken, Den Stora Konstnären. Förvisso tycktes han vara okänd men för henne var han den som guldinramade den ensamma tantens vardagstavla.
    Med sitt naiva tänkande satte hon tydliga spår i mitt innersta.Minnet av detta hem med den unkna lukten och vars fönster var stängda med ”pärschäller” (persienner) framkallar både glädje och sorg.Dessa två känslor som i lagom dos ger livet dess brakaraktär.
    Den ICKEVALDA ensamheten som tanten levde i, gör att det stundom bävar under mina fötter. Hon var barnlös och hade ett fåtal anhöriga. Tantens tankar om sina anhöriga hördes bittra. ”De ställer förmodligen upp när jag gått till den andra världen” sa hon och fortsatte” Därför vill jag ge dej det här minnet medan jag själv får bestämma.”
    Ett vackert minne,ett tryck, föreställande en vacker ung dam. Rak i ryggen står hon och håller i sopskyffel och kvast.
    Tavlan var en favorit,dock ej tillverkad, av mannen som förgyllde tantens vardag, DEN STORA KONSTNÄREN.

  4. Anne-Marie says:

    Ja, Jag ömmar väldigt för de där människorna. Mitt hjärta klarar inte av att se den där ensamheten. Jag brukar gå fram till parkbänkar och sätta mig och treva lite med orden för att se om jag kan vara en samtalspartner… jag tänker kanske också – vad finns det för berättelse i denna människa som måste få berättas. I alla finns det berättelser. Om något litet eller stort. Människan är social. Och vi kan vara oss själva värdiga genom att tänka att om jag är det så är väl hon eller han det också. Och då kan man faktiskt såväl välja sina ord som att uttrycka dem. Så tänker jag. A-M

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.