Ingenstans står det att läsa. Men nyheten sipprar mellan oss som en gång kände denna person.
Att ta sitt liv!
Och det gör ont i mig på alla sätt. En människa som suttit vid mitt köksbord och vräkt i sig bullar men kanelsmak – och som frågat
– Får jag ta en till? Och jag svarade:
– Självklart, självklart. Bullar är ätegods och ska inte bara vara mat för ögonen. Ät du!
Och jag minns skämten mellan ungarna och de snabba tonårspratet och samförstånden. Jag minns också skolberättelserna och ”jag hajjar ingenting av skolan pratet” och jag minns utförskanan och det ökade skolket. Jag minns hur distansen ökade mot omvärldens vuxna och jag tänker… när skulle vi ha agerat? När skulle vi ha ingjutit detta framtidshopp där det med snigelspårsteg försvann ur den där ungen?
Det handlar alltid om att få sitt liv! Inte att ta sitt liv!
Och vuxenblivandets kraftansträngningar att bli en självständig vuxen i en värld där man inte längre har någon självklar plats, där alla vägar handlar om självförverkligandet och inte gemenskapen med. Och med den tilltro vi andra ger våra ungar, väl vuxen så klarar de sig själva. Men gör de det?
Jag undrar så var vi skulle ha agerat medmänskligt? När? Och bullarna och mjölken vid köksbordet en gång i tiden? Såg jag något då? Eller valde jag att blunda?
Jag känner mig ansvarig! Och mycket, mycket sorgsen! Svaren finns! Men var börjar de?
Må backspegeln!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Tweets that mention Sorg – en ung människa … « Anne-Marie Körling -- Topsy.com
Jag tror att det är svårt att se det destruktiva som enskild person, att ta varningsklockor på allvar, det kanske bara är allmänt tonårssnack, eller så ligger det mer i det, svårt att avgöra. Det krävs ett socialt samspel, där flera kan uttrycka de små bjällror eller klockor som ringer på flera håll för att det ska kännas tillräckligt alarmerande att agera. Det är nog därför som det efteråt hörs dessa kommentarer som du skriver om i senare inlägg.. att det märktes redan då.. men vad märktes? Men kanske inte tillräckligt alarmerande utifrån en synvinkel.
Jag känner med dig, i skulden. En av mina klasskompisar från 1-9 försökte ta sitt liv, och där ringde nog många klockor skulle jag tro. Han överlevde och, tror jag mig kunna utläsa från facebook, fann en ny styrka i sitt liv – men förlamad. Jag känner också skuld, visst var jag ett barn själv när vi växte upp, men det känns inte som en ursäkt för att jag inte reagerade.
Kanske är det så att signalerna signaleras lite olika. Och skulden fördelar sig ojämt. Trots det tänker jag att skolan är den största platsen för alla slags möten, och om man tänker något om någon elev kanske man ska öppna sin förmåga att skapa närhet till den eleven, omsorga bättre, värna sitt språk, uppmuntra och skapa relation och samspel, oftast kanske vi gör det motsatta, och det krävs nog inte mycket, bara att en endaste människa ser kan rädda mycket. Någon sa att man skäller för mycket i skolan, och det är svårt att vara elev som hela tiden får höra något negativt om sig själv, suckande tongångar och allt det där. Jag tror vi ska tänka om – att vi möter upp trots att det känns motigt. Det är svårt att sitta med facit i hand, men vi har alla redskap i våra klassrum vår närvaro, våra blickar, våra ord, våra medmänskliga uppdrag, demokrati och allt detta – barn tycks må så dåligt och jag tror det handlar om brist på sann och verklig kommunikation, tid, och samspel.
Vi glömmer att vi är så nära de uppväxande och med det ansvar som kommer med det.
Skuld är ett stort ord och en obehaglig känsla. Den gör vi allt för oss ta oss ifrån. Men tänk om vi använde skuldkänslorna till något konstruktivt. Bara en tanke!
Anne-Marie