Okunskapen är vänskapsbildande

Att inte kunna är helt ofarligt, bör vara det; okunskapen är den bästa ingången till vänskapen. Man måste fråga. Då man frågar om hjälp med något man inte kan men vill kunna har man något gemensamt med den som kan. Detta synsätt betyder att man har något utanför relationen som är värdefull för båda. Den att man inte kan, det att man kan. Och så börjar den samspelande resan ihop.

Det ska aldrig vara skambeläggande att inte kunna. Det ska aldrig någonsin vara så att man mörkar sin okunskap. Om man behöver göra det säger det mer om miljön där denna rädsla uppkommer.Skolan är inte en plats där man måste kunna utan ska får lära sig.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Formativ bedömning, Frågekonsten och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Okunskapen är vänskapsbildande

  1. Pingback: Tweets that mention Okunskapen är vänskapsbildande « Anne-Marie Körling -- Topsy.com

  2. Mats skriver:

    Okunskap – oförmåga – vanmakt… På något sätt hänger det ihop och bildar ett farligt moln som hotar att förlama oss. Kanske borde detta vara definitionen på ”skola” – en plats där man får lov ”att inte kunna”.

    – Det är liksom därför du är här, brukar jag säga till studenter som deppar inför alla krav.

    Samtidigt finns det en viss lockelse i den lättsinniga hållningen ”If you can´t make it – fake it”, för plötsligt – hoppsan – kunde man det i alla fall!

  3. Anne-Marie skriver:

    Det är intressant, låtsas att du kan – då leker du min din förmåga och faktiskt vågar mer än du först trodde dig om. Spännande tanke. A-M

  4. Anne-Marie skriver:

    Det är en strategi vi borde låta eleverna få tillgång till. Låtsas att du kan – så kan du närma dig det du inte kan – och då lär du dig genom din egna aktion. A-M

  5. Mats skriver:

    Jag tänker på min dotter som tog simborgarmärket – trots att hon egentligen inte kunde simma. När vi frågade henne varför hon hade kämpat sig fram de sista 100 metrarna sa hon:
    – Jag tänkte på hur glada ni skulle bli, och så simmade jag.

    Fortfarande har jag svårt att förstå om det här inre trycket är bra eller dåligt! Men efter det kunde hon simma.

  6. Mats skriver:

    Så fin din blogg har blivit. Jag gillar det tunnare typsnittet!

  7. Anne-Marie skriver:

    Handlar inte lärandet om relationer – hon behövde kanske er vilja och önskan om att hon skulle lära sig – och hon visste ju att ni skulle bli glada. Det är nog så att vuxna ska ha koll på hur mycket press de själva utgör. Jag är helt övertygad om att ni åt något gott, kramade om henne, firade den livslånga kunskapen om att simma på något vackert sätt. Hon hade ju rätt. Ni blev ju glada. Kanske man kan låna den känslan för att ta sig igenom något svårt. Men det är klart – motsatsen är förödande, om man har lärt sig att göra föräldrar besvikna, gud nåde, då är det en helt annan sak. Den att kräva något för att själv bli nöjd. Och sura ihop för att ungen inte kunde. A-M

  8. Anne-Marie skriver:

    Barnet har ju inte förhållandet till lärandets perspektiv – ni ser ju en unge som lärt sig något väsentligt för hela livet och som kommer göra henne så mycket friare – allt vatten blir också ofarligt – och det är så stort, så stort. A-m

  9. Plura skriver:

    Okunskap – norrländskt ord? Ni vet väl det att allt som börjar på o är från Norrland. Ett braigt sådant är ofinns.

    Men just det här med att ta språnget till ny kunskap. Det är väl frånsett min nyfikenhet en smal tur att jag blev akademiker. När jag gick i gymnasiet fick jag höra att om jag skulle börja på Teknis i Stockholm skulle dom bli statsminister. Så i pur ilska motbevisade jag att det gick. Jag blev just civilingenjör och inte bara ingenjör. Dessutom i bara farten ekonom. Och inte blev de andra statsminister har jag konstaterat.

    Och Anne-Marie, jag får stämma in i hyllningskören över bloggens nya utseende.

  10. Anne-Marie skriver:

    Tusen tack Plura. Och du ser var motkraften kan bidra till. Viljan är den vackraste kraften och trotset. Ibland tror jag på trotsandet. Ha det gott Plura, och tack återigen för orden. A-M

  11. Anne-Marie skriver:

    Jag är också förtjust i textstilen. Äntligen. Jag behövde lite hjälp. A-M

  12. Tirsten skriver:

    så klokt… tänk om fler kunde tänka så … du är inte i skolan för att du kan utan för att du ska lära dig … när mina barn förr kom hem och var förtvivlade för de kände sig så dumma när de inte kunde sa jag till dem att det är för att lära sig ni är i skolan inte för att ni redan kan … och alla tre har de fortsatt att studera vidare inte för att de kan utan för att de vill lära sig … jag också

    Tirsten

  13. Anne-Marie skriver:

    Vi kan alla modella hur lärandet är vänskapande. Det behövs något att samla oss kring – och att lära ihop är ett sådant. Och ve och fasa – om man kunde saker så fick man ju heller inte utvecklas. En mästare är mästare för att de värnar om det de inte kan. Att vara lärande… alltid. Ett slags generöst förhållningssätt till sig själv. Jag är – alltså lär jag. Anne-Marie

  14. Plura skriver:

    Okunskap – skulle man kunna leka med det som epitet på livslångt lärande, fundera Plura.

  15. Pingback: Detta inlägg har 1000 besökare… « Anne-Marie Körling

  16. weronica skriver:

    Mycket vill ha mer – 1000 besökare, lycko dig, Majema hade 39 igår…
    Skämt åsido, du är så klockren Anne-Marie, det är ju därför du har så många följeslagare!
    Det här med att ”våga inte kunna” borde få mycket mer förståelse. Tänk så många elever som sitter tysta för att inte visa sin ”okunskap”. Jag har själv varit sån genom åren och även fört över det på mina barn, som ville kunna cykla och åka skridskor innan de ens försökt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.