Anne Franks tystnad, klassrummets tystnad och den viktiga kurragömmalekens allvar!

Det slog mig att ”förmågan att vara still och väldigt, väldigt tyst” har med överlevnad att göra. Det handlar inte om fostran för att skapa en slags ordning i ett klassrum. Det handlar helt frankt om överlevnad.

Vi är närmare våra grottföräldrar än vi vill erkänna där vi går i våra högklackade skor och brummar fram i våra bilar. Tystnad är det svårt att tala om i vår tid. Men dock och märkligt en del av våra förmågor för att säkerställa att vi överlevde en gång i tiden. Då faror lutade sin vädrande näsa mot oss späda varelser kunde vi hoppas att vinden förde bort våra dofter och mot ett förledande vilset sätt och att vår absoluta tystnad inte förrådde våra hemliga platser. Rovdjurens list lyckades vi överbemanna på grund av exempelvis kollektiv tystnad. För det är vad det handlar om.

Då jag läste Anne Franks Dagbok i min lilla femma (29 elever) så övade vi oss på den överlevnadstystnad som krävdes i familjen Frank då huset vaknade upp och då ingen, ingen, ingen skulle få höra dem däruppe. Det handlar om att inte hosta, tappa fotfästet och snubbla till, tappa en penna på golvet, ens sträcka armarna upp och pusta ut. Det handlar om att inte vilja viska – Jag är rädd till sin mamma eller pappa eller plötsligt börja bråka om något retsamt med ett syskon.

Vi övade på den tystnaden. Den som handlade om just denna överlevnad. Klassen behövde övningstid för att förstå allvaret. Men efter en tid försvann alla fniss och skratt och allvaret blev lika stort som där Anne Frank gömde sig. Ju mer dagboken avslöjade sitt innehåll ju större tystnad i klassrummet. Empatin gjorde det möjligt. Men levnadsviljan likaså. Vi kan det här om det krävs av oss. Även mycket små barn kan. Det finns lekar som vi tränar detta i.

Kurragömmaleken är en sådan lek. Där gömmer man sig undan ifrån den viktiga gruppen, övar sig i uppmärksamhetens lyssnande utåt men också den egna kroppens förmåga. Andningen blir märkligt nog tystare, vi andas på ett nytt sätt. Vi rör oss inte ur fläcken. Jag lekte kurragömma med en treåring och märkligt nog satt jag och funderade över hur många kroppsliga funktioner jag satte ur spel, hur mina öron vinklade sin hörselförmåga till något helt annat och att mina hjärtslag tonade in sig i leken. Det var en märklig upplevelse att leka en sådan viktig lek. Så lärorik. Och så glädjande stor var lyckan att bli upptäckt och återförd till gruppen. Det är en allvarlig lek – Kurragömman!

Då vi i klassrummet gjorde den tystnad som vi försökte föreställa oss att Anne Frank levde med utlyste vi den plötsligt. Det kunde vara mitt i en samling, mitt i språnget till matsalen, mitt i matematikuträkningarnas fantastiska … och eleverna blev utan ett ord knäpptysta, orörliga… som längst satt vi sex minuter… det är lång tid. Att Anne Frank satt hela dagar blev då ofattbart. Vad tänkte hon på? frågade mina elever.

Vad tänkte hon på?