Ja, så säger novellen – DET OSYNLIGA BARNET – av Tove Jansson. Det är en viktig novell. Igår högläste jag den för en person. Personen var först ganska så osynlig. Men sedan blev personen mer synlig. Det finns kraft i orden. Mer känslor kanske gör oss mänskligare. Att vara människa är att kunna bli arg och faktiskt skratta högt åt saker och ting. I skolan är vi så rädda för det arga och vi tystar ned skrattet. Tänk om det är där vi blir till. I våra emotioner.
Det osynliga barnet är säkerligen en klassiker redan men jag tycker att denna novell har allt att vinna på i den pedagogiska debatten om hur att vara vuxen ett barn.
Jag vill inte verka märkvärdig, men i min klass får man både vara arg och skratta högt.
Skrik färdigt! Skratta färdigt! Och sätt ord på det du känner. Så jobbar jag. Ungefär så.
Tysta ner ilskan, sorgen eller glädjen tror jag inte mycket på.