Oftast har vi bara en matematikbok i skolan. Det kan vara problematiskt tänker jag. Det som är mest problematiskt är om vi bara har en matematikbok anpassad just för den årskursen för det hindrar eleverna från att se hur det de lär i exempelvis årskurs fyra utvecklas i årskurs fem och sex, ja varför inte årskurs sju och åtta och eventuellt nio. Det är också svårt att förstå varför man bara ska ha just en årskursbok och inte samtliga årskurser så att man som lärare kan visa fram progression och tillåta eleverna att också gå tillbaka och repetera om det behövs.
Jag ser också att man gärna skapar dialog mellan matematikböcker, dvs, författarna får ge sig in i dialogen kring matematik. Det är spännande att se hur en författare beskriver och applicerar exempelvis skala och hur en annan författare tänker i sin presentation och vald tillämpning. Detta skapar dialog och kommunikation mellan två matematikförfattare och inbjuder eleverna att utveckla sin kommunikation utifrån dessa källor.
Jag tror också på den matematiska textrörligheten som visar att eleverna själva upplever sig förstå då de kan uttrycka hur de förstår matematiken i sin egen praktik. Det betyder att elevernas inre och yttre upplevelser blir källa till kommunikation och att läraren kan knyta an dessa erfarenheter med text och författare.
Skönlitteraturen erbjuder också många matematiska grubblerier: Vad betyder egentligen en armlängds avstånd? Vad är en nypa salt? Hur lång är Långa Gubben? Den skönlitterära matematiken har mycket att erbjuda eleverna i att gestalta och pröva.
– Ja, låt oss visa – gör en armlängd! Visa vad en armlängds avstånd är? Hur ser det ut? Är det långt? Är det trevligt? Varför använder man kroppsmått? Hur mycket är en nypa? Varför behöver man ändra från nypa till kryddmått? Kan man ta en nypa salt och hålla den en armlängd ifrån sig? Ja. Låt oss göra det!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
