Julen är filmtid. Jag har nu redan sett fyra filmer och ska gå och se en storfilm i kväll. Då blir det popcorn. Det slår mig att jag gillar när biljettkillen går upp på scenen och presenterar filmen och säger till oss att ta hand om vårt eget skräp och att mobilerna ska vara tysta. De gör det på ett så trevligt och roligt sätt. Biopubliken brukar klappa händerna. Jag tänker att de gör något mer än de brukar göra. Och det handlar om möten mellan levande människor. Det gillar jag. Följden blir att jag är mycket noggrann med mitt skräp. Kryper längs stolarna för att leta efter varje popcornssmula som hamnat där.
Jag ser också att kaffe som filtreras på gammalt vis, alltså koka vatten i kastrull och själv hälla det i en melitta börjar bli en innegrej. Jag var på ett fik där det tog jättelång tid att få just ett sådant kaffe. Det var värt väntan. I affären kostade sedan en melitta 259 kronor. I mitt barndomshem hade vi en i porslin. Den saknar jag nu.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
