Ronja Rövardotter! Det finns något friskt, rakryggat och viljestarkt i denna berättelse av Astrid Lindgren. Det finns något frågvist och nyfiket i hela berättelsen: Varför då? Det finns något som handlar om livet och att hoppa över Helvetesgap för att livet är fyllt av sådana.
Ronja Rövardotter är en stark berättelse och i ljuset av barns liv idag – en angelägen läsning för oss alla. Då barn föds till världen står den plötsligt stilla en magisk stund och nuet och barnet förenar familjer, två personer finner i barnet sin familj. Och barnet är alldeles eget. Ronja har en mamma som håller henne i famnen under hela hennes liv – hon sjunger sin dotters sång och vågar släppa taget om barnet och bejaka att barnet är eget och måste upptäcka saker och ting på egen hand. Det farliga. Det nästan dödliga. Det okända! Det andra. Och Ronjas värld är tudelad, borgen hon föddes i delades itu, hon är granne med sin pappas värsta motståndare, hon lockas ut i skogen och allt vad som finns att upptäcka där, och vattnet som forsar fram är farligt och begärligt, det är lätt att gå vilse i världen.
– Och så aktar du dej för att gå vilse i skogen, sa Mattis.
– Vad gör jag om jag går vilse i skogen, frågade Ronja.
– Letar reda på rätta stigen, sa Mattis.
– Ja, då så, sa Ronja.
Man måste komma vilse helt enkelt. Man måste pröva vägar som man inte är bekant med. Men för att göra det måste man ha vägar som är bekanta. Man måste ha en pappas och en mammas röst som berättar och skyddar genom att ge kunskap om men också tilltro till barnets egna förmåga att … ja oavsett vad det nu är … men barnet måste få kunna själv. Man måste tillåta prövandet, vilsevandringen och alla livserfarenheter som är djävulska men inte erbjuder någon genväg.
Jag läser en oerhört spännande bok: Världens bästa påhitt. Nya filosofiska vandringar i Astrid Lingrens värld, skriven av Jörgen Gaare och Oystein Sjaastad, 2000. Natur och Kultur.
Ovannämnda författare tar upp olika filosofiska aspekter på Ronja Rövardotter. Den kristna spegeln av den lilla familjen, de tolv rövarna är den lilla heliga familjen och de tolv apostlarna. Det är en aspekt som kunde belysas då vi läser Ronja Rövardotter i skolan. Ett bland många perspektiv. Ett annat perspektiv är vem vi är i universum, om människans förhållande till naturen, och liv och död, om växandets kraft och trotset som måste till för att växa.
Ronja Rövardotter får också möta en mängd mänskliga frågor och konflikter. Den om det goda och det onda. Det är lätt att skräna och skrika, förargas och förbjuda de fiender som heter Borkarövarna. Ronja är ett barn som genom lek och möte utmanar hela kulturen genom att hoppa över till fiendesidan. Birk, Borkasonen, gör likadant från sin sida. Utan att lägga hopp och ansvar på sina romanfigurer är det ändå med barnets kraft som konflikten kommer att ställas i ljuset. Men det är i barnen och de gamlas ögon och handlingar som de vuxna ställs inför ansvaret att lösa konflikterna.
Ronja Rövardotter är ett arv tänker jag. Så som alla författares böcker är ett arv och ett ljus från en annan tid. Det jag vill belysa är att barnet måste trotsa utan att känna skuld, måste få upptäcka det som är runt hörnet utan att vi beskyddar det för mycket och skrämmer tillbaka barn in i en värld som vi själva kan kontrollera. Vi måste ge barn utrymme. Hur vi ska göra det i en värld som inte alltid ser det bästa för barn är en annan fråga.
Jag minns mina gamla gata som barn. Vi sprang ut på morgonen och lekte. Vi sprang in igen när det blev kväll. Jag minns att livet var där med allt vad livet innebar av svårigheter och glädje. Vi lärde oss genom att leka. Vi utmanade oss med att klättra i träd, vi pallade äpplen hos någon tant och tog ut svängarna allt eftersom vi växte upp. I min barndomsvärld fanns det mängder av stentrappor att sitta och ha tråkigt på. Kiosken var den enda riktiga handelsplatsen vi hade.
Och så byggdes ett köpcentrum upp. Vi kom att slukas in i det. Jag vet inte vad som hände med oss. Naturen försvann kanske, lekytan blev annorlunda, ögonen följde oss som övervakare, vi kunde vara snattare och jag ville ha än det ena än det andra. Jag minns att mina önskelistor blev längre och längre.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
