Om Ronja Rövardotter växte upp och beslutade sig för att ta all sin kunskap med sig för att möta de nya unga, vem skulle hon bli:
Ronja Rövardotter skulle brinna för det demokratiska uppdraget att vara lärare. Hon skulle förstå att lärandet handlar om att överskrida gränser, att man måste hoppa över helvetesgap för att lära sig. Ronja skulle förstå vikten av att man måste veta var gränserna är och man måste berätta för barn vad de absolut inte ska eller får göra. Då skulle de göra det de inte får. Ronja Rövardotter skulle säkerligen förbjuda en del ämnen till förmån för elevernas nyfikenhet på just detta förbjudna. Ronja Rövardotter skulle förstå vikten av att kunna handskas med redskap, modernare än de hon själv fick använda, och hon skulle ge varenda unge en dos av naturupplevelser, skog, vattendrag, ängar och hur man gör rent ett sår utan att man har plåster.
Ronja Rövardotter skulle också förstå varför vår historia är så viktig, och att de gamla, de som närmar sig döden, har saker att ge vidare och som kan vara av vikt för en ung människa. Hopp vet läraren Ronja vad det är. Hopp om det framtida. Inte av guld utan av något annat. Därför tar Ronja Rövardotter inte bort sina elevers hopp. Hon tror på sina elever. Hon tror på freden och hon tror på den envetna kraften i att vara människa och verka här och nu. Ronja skulle inte tolerera att skolan delades i bättre eller sämre skolor, eller att samhällsklyftorna blev så stora att de inte gick att hoppa mellan dem. Det skulle Ronja aldrig tolerera.
Och när våren kommer då kommer det att höras i Ronjas klasser. Inte i skolan, utan någonstans i skogen, där vårkänslorna kan väckas av doft och ljud som hör våren till. Då skulle eleverna få skrika sitt årliga vårskrik. Så länge de ville och behövde.
<3