Skoldebatten är det inte mycket bevänt med. Om man önskar förändring bör man också undersöka möjligheterna för den. Inte kräva den och basunera ut samma eviga litania om skolan som inte.
Så fungerar inte förändring. Det måste börja med goda exempel, något som lyfts fram för att visa vägen, ett ljus som kan lysa upp. Risken med skoldebatten är dessvärre att den släcker ljus, skapar uppgivenhet och avstånd. I värsta fall skam. Alltså det motsatta.
Många unga vänder skolan ryggen, ser inte den framtida arbetsplats och yrkesrollen där, och det ska skolan inte bära ansvaret för. Det är det eviga gnället kring vad skolan inte gör, allt misslyckande som skrivs om skolan, om de feta rubrikerna om skolan och dess förfall och eftersläpning av andra skolvärldar. Skolan blir som en papperskorg att dumpa misslyckanden på och i. Vem vill arbeta där då? Vem bär ansvaret om läraryrket?
Det tycks så mycket om skolan utifrån. Det sägs så lite om den inifrån. I det utvidgade kollegiet på nätet uttrycks det motsatta, det kraftfulla som skapar förändring och gemenskap. Jag hör ibland att man ringaktar det som kallas bloggar. Varför förstår jag inte. Det finns äntligen röster inifrån skolvärlden som generöst delar med sig av lärares tankar och om klassrumsarbete, vilka istället borde vara källor för det efterlängtade – att det finns en rörelse bland lärare, en sökande och undersökande kunskapstörst om hur att skapa undervisningar och lärande i en skola av idag.
Tänk om det en dag stod en bukett blommor på varje lärares bord och ett förlåt på en liten handskriven lapp. Tänk om det samtidigt kom ett litet brev som berättade att nu har så mycket sjösatts kring skolan och vi är nu nyfikna på hur det blev, hur ni lärare gör. Berätta för oss hur det blev? Hur mycket tid ni behöver för att ge gensvar? Berätta för oss om det fantastiska som sker kring elevernas lärande av idag? Vi är nyfikna! Berätta! Hur gör ni? Vad tänker ni?
Det vore att ansvara för debatten och dess verkningar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det kom en dag ett brev från en lärarcoach som väckte mitt intresse:
” Jag betonar också elevaktivitet och kollaborativt lärande som den viktigaste förändringen jämfört med pedagogik utan IKT. Jag brukar också ta uppvikten av att eleverna får en verklig mottagare för sin arbetsinsats, tex en tidning, publicering på youtube vänt mot en målgrupp, en annan klass, en facebookgrupp mm. Den verkliga mottagaren har stor betydelse för att eleverna ska vilja producera och publicera, eftersom publicering utan feedback/kommentarer blir ett rop i mörkret. Glädjen kring IKTanvändning ligger i att man får nya nätverk och nya reflektioner utanför klassrummet.”
Det slog mig att också lärare behöver ”en verklig mottagare för sin arbetsinsats” någon som verkligen uppskattar det hon/han gör. Det gäller självfallet även lärares uppfattning om skolan i allmänhet och arbetssituationen i synnerhet. Någon som verkligen kan lyssna och bry sig.
Om de politiskt ansvariga för skolans reformer verkligen tog sig tid att lyssna och bry sig så skulle säkert den nuvarande skolsituationen kunna förändras och förbättras. Men utan mottagare (utan ansvariga som lyssnar och bryr sig) är risken stor att budskapet förlorar sin mening och förbleknar på vägen. Just därför är det ständigt lika viktigt att vi verkligen bryr oss – om varandra. Du och jag. Vi.
Vilka kloka ord! Är också så trött på att debatten ofta handlar om vilka fel vi lärare gör (tycks göra). Man glömmer lätt att det finns så många fantastiska lärare som inspirerar och stöttar sina elever varje dag! Jag behöver inte en massa uppskattning, även om blommor på min kateder ibland varit trevligt…Däremot skulle jag vilja att politiker och media litar på mig och lyssnar på mig! Fler lärarbloggare behövs som kan diskutera och lyfta varandra!!