Den eviga skolsvärtan och ljuset som lyser

Skolan omges av nedvärderande ord, om lärare som inte, om brister, om än det ena än det andra. Undersökningar som vi inte längre granskar och ifrågasätter blir kungsord och skapar nedsänkta axlar i lärarkåren. Men så står vi där i våra klassrum, vet bättre, är närmare de elever vi ska lära och utveckla, vara ihop med och äta skolmat med. Det är sådant brus omkring det vi gör. Visst, visst. Jag tycker mycket ska ändras, förbättras och utvecklas i skolan, men jag tycker inte det ska ske via bristsyn och ringaktning. Det föder bara trots och resignation. Jag tycker läraryrket ska ta ansvar för utbildning, undervisning och vända trenden att lägga misslyckandet på och i eleven, hellre och bättre se till undervisningen och förbättra den. Och det förändringsarbetet pågår om än i det tysta. Jag tycker egentligen att lärarkåren borde ryta till. Säga ifrån. Bita av. Och envetet sluta sig till skolans inre arbete och noga undersöka vad det är och hur vi bättre kan polera fram det. För det kan ingen, ingen annan göra än läraren själv, tillsammans med kollegor, elever och de som arbetar i skolan. Om detta ska vi tala!

Det här inlägget postades i Verkligheten. Bokmärk permalänken.

1 svar på Den eviga skolsvärtan och ljuset som lyser

  1. Stefan Svedberg skriver:

    Som tidigare framhållits så är det mycket, som kan göra skolan bättre. Bland annat lärarna men inte bara (enbart, helt och hållet) lärarna. Det vore, att som Bertil Törestad gör, försöka förenkla problemet högst väsentligt. Om lärarna fick råda, så skulle vår skola högst sannolikt se mycket annorlunda ut beroende på vilken lärare som undervisar. Men lagar, bestämmelser och rekommendationer skapar likriktning och frustration som förhindrar nytänkande och utveckling. De ålagda arbetsuppgifterna i skolan ökar i en omfattning, som gör varje satsning på pedagogiskt innovationsarbete omöjligt. Hur ska då lärarna dessutom hinna med att engagera sig i en debatt, kan man fråga sig, om de dessutom känner att deras röster ändå inte hörs ända upp i maktens korridorer? För att äntligen få en ändring till stånd räcker det inte med att år efter år enbart diskutera och debattera sakernas tillstånd i den svenska skolan. Det krävs betydligt mer radikala åtgärder än så.

    Det är äntligen dags för våra fackliga ombud och lärarförbund att sätta ner foten och kräva mindre klasser, fler lärare och lärarassistenter samt högre lärarlöner. Och då räcker det inte med enbart tomma ord. Det måste dessutom sättas kraft bakom orden. Lärarnas fackliga representanter måste äntligen visa att de menar allvar med att de värnar om sina medlemmars intressen, väl och ve. Det nu pågående spelet kring våra lärarlicenser är blott ett bländverk för att försöka avleda intresset från de verkliga problemen i den svenska skolan. Det är äntligen dags att lämna alla vackra ord och fraser bakom sig och i stället börja handla aktivt och kraftfullt. Lärarfacken måste agera här och nu!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.