När man befinner sig mitt i en tid och händelserna liksom bara händer är det svårt att få en bild av det generella. Det var en märklig tid då jag blev lärare. På många sätt. Kanske började det med den där föreläsningen som nog var den första som skolan hade. Hela personalen samlades. Därframme stod någon jag inte längre minns namnet på eller som jag någonsin senare mött i pedagogiska sammanhang.
Föreläsaren bad oss att vända och vrida på saker och ting. Vi skulle låtsas att vi flög i ett flygplan och plötsligt skulle den färden gå upp och ned. Vi utmanades att tänka kreativt och fritt. Hur skulle vi lösa de uppkomna problemen med en sådan flygtur. Trots att jag var mycket flygrädd fick jag en rolig stund och en idé till en personalfest med tema flygresa. Men vad flygturen i övrigt hade med skolan att göra det fick jag veta långt senare. Turerna i skolan skulle bli många och olika, ibland vändes allt upp och ned. Om föreläsaren hade den framtidsvisionen var dock oklart.
Men jag minns den första läraren, en klok, kunnig och empatisk lärare, började tvivla på sin duglighet och sitt yrkesval. En dag sade lärarens plötsligt upp sig och jag undrade varför. Om hon inte längre kände sig kompetent, vad gjorde det med oss andra?
Den första friskolan smög inte med att den etablerades, men det kom ändå som ett uppvaknande och en överraskning då de första eleverna lämnade skolan för att börja i den. Rektorn kallade till krismöte. Rektorn höll fanan högt också då eleverna försvann, trots att vi alla ficka lära oss att de också gick med en stor summa pengar. Det gick inte att förstå att så mycket pengar kunde försvinna från en termin till en annan. Nedskärningarna kom och lärare måste gå, de flesta i en tidigare pension. Med denna erfarenhet kom rädslan, otryggheten och osäkerheten in. För om skolan skulle överleva måste eleverna stanna kvar i den.
Det blev inte lika enkelt och självklart att tala med föräldrar om lärandet, om svårigheterna, om uppförande och det gemensamma ansvaret för barnet. Oavsett hur man ser på konkurrens så gjorde det här något med lärarna. Läraren skulle nu agera kundorienterat och det är inte så lätt i en skola där kunderna liksom inte är kunder utan elever. Som lärare måste man bli servil och oron och rädslan för att föräldrarna skulle flytta sina ban kom att bli mer eller mindre permanent.
Rektorn talade mer och mer om pengarna som inte räckte och ofta lämnade jag möten med en molande oro i magen Något annat som också var nytt var det krav som kom att ställas på oss. Vi var tvungna att bli bättre. Till en början blev vi en aning förvånade, men allteftersom det här kravet annonserades så kröp känslan på – att man inte var så bra. Och om man inte var så bra så måste det ju också betyda att eleverna inte heller var så bra.
In kröp känslan av det som terapeuten och gymnasieläraren Margaret Normell skrivit i en av sina böcker.
… en orimlig strävan efter det perfekta på livets alla områden, vilket leder till en intolerans mot det som inte är perfekt.
Jag tänker idag att vi identifierar bristerna i skolan, i lärarkåren och slutligen hos eleverna. Problemen ska lösas, oftast med en förflyttning bort ifrån, till något annat. Bristerna har fått allt ljus, de är dem vi ska identifiera. Inte det faktiska som sker i skolan. Inte heller de behov som lärare har av tid för att bygga, utveckla och planera undervisningen. Undervisningen talar vi mer sällan om. Under många år har vi inte talat om den alls. Undervisningen kan faktiskt vara lösningen på många av skolans problem. Det svåra med undervisningen är att det är så få som behärskar den. Man måste vara lärare för att förstå den och man måste vara i ett klassrum för att uppfatta dess styrka. Om skolan ska utvecklas så kommer det till hur skolan ser på undervisningen. För de brister vi tvingas rätta till gör oss till felsökare snarare än till att kunna beskriva det faktiska arbete som dagligdags genomförs av lärare och med elever i svensk skola.
Då det begav sig – då vi flög upp och ner som lärare – då friskolan fick pengarna och rektorn bad oss att tänka oss för lite extra då det kom till kontakten med föräldrarna – försökte vi hantera det vi stod inför. Vi försattes i ett orostillstånd. Ett tillstånd som fortfarande råder.
Hej svejs.
Anne-Marie Körling
(Ur min bok ”Läraren inom mig” 2014)
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
