I den mycket läsvärda boken Comedy Queen av Jenny Jägerfeld läser jag om en mammas självmord. Ja, egentligen inte så mycket om själva händelsen utan mer om hur de som lever vidare tvingas förstå och handskas, ja att leva med det som har hänt. Jag har själv erfarenheter av att förlora en förälder som barn och vet vad som gjorde mig illa. På sidan 132 och 133 kan man läsa hur man inte ska göra. Det fina med dessa två hjälpsidor är att de är berättade av ett barn.
I sorg behöver vi andra människor trots att vi är inkapslade i sorg. Och vi behöver också få vara oss själva. I sorg är vi olika och agerar på många olika sätt. Ett minns jag. Jag var känslig för hur andra agerade kring mig och hur de pratade om att min pappa inte längre levde. Hur de undvek att säga pappa. Hur de undvek att väcka den björn som inte sov (den var klarvaken och beredd hela tiden). Hur man undvek att benämna. Hur ensamheten blev större eftersom jag inte fick någon möjlighet att gråta en stund, prata lite som jag själv ville och önskade. Jag minns att jag snart lärde mig att ta hand om alla de som inte kunde prata om det som hänt mig. Att ansvaret blev mitt hur de skulle kunna vara tillsammans med mig. Det var ett mycket tungt ansvar. Ibland blev jag den där roliga tjejen. Andra gånger satt jag tyst för mig själv på mitt rum. Det fanns inga vägar att stjälpa ut det tunga inom mig. Och under åren blev det därför mer kantigt och rostigt därinne. Något skavde i livets hörn.
Och så den där känsligheten för vad människor säger och tänker. Som ett lackmuspapper var jag. Precis som Sascha i boken som Jenny Jägerfeld skrivit:
Idiotiska saker folk säger:
1. ”Jag förstår hur det känns!” Nej, det gör du inte. Aldrig. Aldrig. Aldrig på en miljon år att du förstår.
2. ”Du är så stark! Jag skulle aldrig klara det!” Vadå stark? Vad vet du om det? Och ser det ut som om jag har något val?
3. ”GUUUD va fegt att ta livet av sig!”. Det är en sådan sjuk sak att säga. Vi säger inte att någon är feg för att den dör i lungcancer. Vi säger inte att någon är feg för att den dör av en hjärtattack. Mamma dog av sin depression. Det är så det är. Jag är så fruktansvärt arg på henne för att hon inte finns längre. Jag saknar henne så att huvudet sprängs. Men jag tycker inte att hon var feg.
4. ”Det är själviskt att ta livet av sig!” Det är inte sant. Mamma tyckte att världen var hemsk och hon trodde att hon gjorde världen sämre. Att hon förstörde våra liv. Hon tänkte att vi skulle få det bättre utan henne. Jag och pappa. Det är en så fruktansvärt hemsk sak att hon trodde så, att hon tänkte så, men hon gjorde det. Jag vet det, för hon sa det till mig en gång. Jag sa att det inte var så. jag sa det flera gånger, men det var som om hon inte hörde.
5. ”Hur gjorde hon då?” HATET jag känner när folk frågar så. Det är inte fråga de ställer för min skull. De frågar bara för att de ska kunna prata om det sedan. Kasta sig över sanningen och skvallra om den när jag inte är där. Saken är den att jag inte vet! Och jag vill aldrig någonsin veta!
6. ”Men du verkar ju så glad!” Hur fan ska jag verka då? Fattar dom inte att jag inte vill visa? Jag vill inte bjuda in någon i det här. Det är min sorg. Det är min mamma. Backa!
7. ”Allting har en mening.” Nej, det har det inte. Det är bara DUMT att sagt. Att mamma dog är bara meningslöst från början till slut.
8. Ingenting. När de säger ingenting alls.
Källa; Jenny Jägerfeld, Comedy queen, 2018, sid 133 ff.
Som varje barn- och ungdomsbok tycker jag att vi vuxna har mycket att lära. Barnboksförfattare ger barn röster och därmed vidgas förhoppningsvis förståelsen hos oss vuxna. Att lära av litteraturen och skapa förståelse genom perspektiv och möjlighet att se utan att genast tro sig veta och därmed tro sig förstå hur att handla och agera. Jag vet många barn som får sin sorg utmätt där de under en tid visas respekt för förmågan att koncentrera sig men att detta över tid försvinner. Att förlora en familjemedlem är inte att glömma utan att förändra en relation och bära en oönskad förlust. Det är en oavslutad berättelse som då och då pockar på uppmärksamhet.
Läs boken och diskutera den i arbetslagen. Prata mer om bokens personer och hur ni skulle göra föräldramöten, undervisning, utvecklingssamtal och hur och vilka kunskaper vi har om sorg och lärande.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
