Ja, så tänkte jag när jag följde med den lilla flickan som skulle köpa godis för en peng hon fått. Vi gick till den stora affären med en riktig peng i handen. Flickan var målmedveten. Det var till godiset hon skulle.
Väl där – ja, jag måste säga att jag fick byta perspektiv – vilken svår plats att vara på. Denna mängd godis inför en liten en som skulle välja något ur allt detta? Det en liten måste förstå att man kan välja men att man också måste välja bort. Det senare är nog det stora innehållet att förstå. Det började med att vi skulle ta en påse.
Påsen var jättestor och rymde mycket mer godis än vad flickan skulle köpa. När hon lade ner en godisbit i den såg det ynkligt lite ut. Bara en sådan påse talade om att hon skulle köpa mer. Påsen ska ju fyllas
Att välja tog tid. Den lilla gick fram och tillbaka och tittade noga på allt som fanns att köpa och att äta. Det slår mig att vi måste ges tid att tänka eftersom det är val vi tvingas göra. Att välja tar tid. Och återigen. Man väljer mellan något. När det är mycket att välja på måste man klara av att välja bort.
Jag stod där och funderade. Vad är det vi lär våra små? Att skynda på, välja snabbt, klara av att inte få allt men tvingas se allt som finns att få. Lär vi dem att bli nöjda, glada för det de väljer eller pratar vi om att de nästa gång kan få köpa det de nu inte fick med sig?
Att kämpa med sitt habegär? Man vill ha så mycket. En amerikansk konstnär skrev en påminnelse:
Protect me from what I want
Några få ord som slog an hos mig. Jag har växt upp med tillgångarna och möjligheterna. När man väl fått något kom något att annat att önskas. Det går snabbare idag än tidigare. Barn exponeras för saker de kan tänkas vilja ha. Då jag var barn fick vi inte ens följa med in i affärerna. När mamma (pappa var död) gick och handlade fick vi leka på gården. Till affären fick man följa med i ett bestämt syfte: köpa nya skor inför skolstarten, träskor som skulle prövas ut (snälla, snälla, svarta måste de vara!) eller något annat specifikt. Jag var sällan i affärer. Men jag lärde mig snart att gå i dem och bli en duktig konsument. Det var inskolning i Farsta Centrum. Det fanns krav från skolgården. Saker som behövdes för att vara med och leka. Längre upp i åldrarna var det jeansen, jackan och skorna. Och väskan, sminket, det senaste.
Jag tänker ofta på hur jag blev konsument och att jag är konsument. Jag lärde mig att vara det och jag lärde mig att vilja ha. Gärna mer och mer. Sen dess har jag kämpat med att begränsa mig. Det går så där ska jag villigt erkänna.
Lilla fyraåring tänker jag. Och jag bekymras över äventyret att köpa godiset. Men så tittar fyraåringen upp på mig och säger att hon är klar. Jag tittar i påsen. Fyra godbitar ligger i den. Fyra godbitar! Jag är på vippen att säga:
– Ska du inte köpa lite fler! Räcker det där verkligen?
men hejdar mig. Fyraåringen har valt bort så många godisbitar och valt dessa fyra bitar. Jag frågar:
– Berätta om dina godisbitar?
Den lilla ser nöjd ut. Hon berättar om godiset. Två av bitarna ska hennes storasyster få.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
