Inte vem eleven är – utan vad eleven lär

Risken med bedömningar är att vi fokuserar alltför ensidigt på vem eleven är och inte vad eleven lär. Jag har följt med föräldrar på samtal där jag fått lyssna till att en elev är på ett visst sätt och att eleven måste ändra på sig. Jag brukar fråga om hur man vet vad eleven kan och vad eleven lär sig och får dessvärre mycket knapphändiga uppgifter om det. Jag funderar över om samma sak skulle ha uttryckts om mig och hur jag då skulle känna mig. Om inget berättades om mitt arbete utan berättade vem jag var och hur jag är. Jag skulle känna skam och när skammen tar överhand reagerar vi antingen genom ilska eller genom att dra oss tillbaka. Inget av dessa sätt handlar om möjligheten att lära utan om att värja sig mot att vara någon eller dra sig undan eftersom man inte duger som den man är. Skam och skamkompass är något lärare bör utveckla förståelse för och i bästa fall agera i det yttre och beskriva vad vi ser av lärande och vad vi kan berätta att vi ser det eleven kan.

I min bok Vägen till skriftliga omdömen, 2007, beskrev jag hur man inte uppehåller sig kring vem eleven utan ser till det eleven lär, gör och kan. Det betyder också att man är uppmärksammad på lärandet och inte på vem eleven är.

Det är ofta ett envist och krävande arbete att se till det eleven kan också när det är för litet eller inte räcker för att bedöma. Men allt arbete går att ge gensvar på. När jag i en skola uppfattade hur en elev lyssnade till läraren, mumlade svaret på lärarens fråga, kunde addera genom huvudräkning och kunde formulera ett svar skrev jag ner detta på ett papper och gav eleven och elevens lärare. Eleven, som fått höra mycket om vem eleven var och är, fick nu veta något om vad eleven kan och hur eleven har deltagit i undervisningen. Eleven blev så lycklig och stolt och bad mig kopiera upp 19 stycken kopior. Dessa delades ut bland rektorer, mattanter, vaktmästare, föräldrar, lärare, resurser och i många dagar därefter kom eleven in och gjorde tummen upp. Stolt. Glad. Och sedd ur ett lärande perspektiv.

Det jag menar är att vi som lärare kan förklara vad eleven kan, hur eleven lär och att eleven gör det. Ofta talar vi om när eleven inte gör och för att eleven är som eleven är. Skam uppstår då man får veta vem man är och hör alltså inte ihop med vad man gjort, fel eller rätt, utan att man är som man är. Detta leder till känslor som vi alla delar. Viljan att försvinna. Många elever försvinner från skolan. En väg att knyta an till skolan är att tala om deras kunskapsutveckling och att vi uppfattar deras engagemang och att de syns intresserade. För minsta vink om intresse måste uppfattas. Arbeten som visar på lärande måste beaktas. Jag plockar exempelvis alltid upp slängda papper ur papperskorgen och har i dem funnit att uppgifterna blivit gjorda men att självförtroendet inte har räckt till för att lämna in dem.

Om detta skriver jag i Vägen till skriftliga omdömen 2007 och i Läraren inom mig 2014 samt i Undervisningen mellan oss 2016.

Jag har inte slutat att tänka kring detta och kommer därför att fortsätta att tänka i dessa banor.

Anne-Marie Körling