”… men jag försöker låta bli att beskriva honom. Börjar du beskriva så börjar du reducera. Då blir du låst i en slags förenkling.”
Ja, så säger Stellan Skarsgård när den som intervjuar vill fråga om rollkaraktären John River. Och jag tänker på eleverna, tänker på vårt behov av att prata av oss om vilka eleverna är och speciellt de som utmanar oss.
Vi ska undvika att berätta om vem eleven är, ringa in eleven som si eller så för vi bidrar till förenklingar och vi bidrar till att låsa in både eleven och oss själva i förväntningar om hur eleven ska vara. Hellre se till vad eleven lär sig och beskriva det, hellre se hur eleven lär sig och beskriva det, hellre se när eleven förstår och beskriva det, hellre se till de frågor eleven ställer och beskriva det, hellre se till vad eleven kan ges möjlighet att lära. Vi väcker själva begränsningarna för vem eleven kan bli genom att berätta om eleven. Dels har vi alldeles för lite på fötter att ringa in eleven som si eller så, dels har vi skrivit ut oss själva ur ekvationen, dvs, att vi själva bidrar till hur vi uppfattas och tillåts vara. Det kan vara svårt att tänka lärande när vi utmanas av vilka eleverna är men vår sak är att se till lärandet och inte väcka den skam som kommer med att uppleva att man inte passar in eller inte är den som läraren förstår sig på eller känner igen sig i.
Skriver om hur man ser på lärandet och därmed gör elev och lärare till subjekt kring något så viktigt som hur vi lär, vad vi lär och när vi lär i boken ”Vägen till skriftliga omdömen” 2007.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
