Jag minns mina barndoms böcker. Jag minns hur mycket jag tyckte om Tove Janssons ”Vad tror du hände sen?”, ”Vem kan trösta Knyttet” och jag minns hur mycket jag tyckte om att läsa om hur alla fick hundar och det var Astrid Lindgren som gjorde så att barn fick dem. I ”Alla vi barn i Bullerbyn” och i ”Karlsson på Taket”.
Jag minns sidorna med illustrationer ur Pippi Långstrump, hur jag tittade på dem och ville rita av. Jag minns hur jag som barn stod i en liten kö på Nordiska Kompaniet i Farsta och väntade på att Astrid Lindgren skulle signera ett exemplar av Pippi Långstrump. Jag minns …
Och jag tänker att litteraturen är lika ny idag. För den som inte läst böcker från mitten av det förra århundrandet så vill jag säga att de är lika nya för barn idag. Det är bara vi stora och vuxna som tror att de är bekanta. De är de inte.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
