Barnets namn är barnets namn. Det är en mänsklig rättighet att ha ett namn. Hur vi, var och en av oss, respekterar denna rättighet är alltid en fråga. Att ha ett namn är också att få sitt namn uttalat, att som barn känna värmen i rösten när namnet sägs, ropas på, manas till nyfikenhet, ropas tillbaka eller ropas ut till lek och allvar.
Namnet, mitt, ditt är något som vi en gång fått. Bakom våra namn står våra föräldrar. De har grubblat och tänkt, kanske på nya namn, kanske på historiska namn eller kanske ger de barnet det namn som de alltid önskat ge ett barn.
Mitt namn fick jag genom en sång. Den skrev min farfar. Jag träffade aldrig honom. Men sången kom att bära det namn jag en gång skulle komma att få. Mitt namn, ditt namn. Det är en viktig sak i skolan. Att omnämna med respekt och med värme barns namn. Bakom varje namn finns människan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vad fint skrivet! Vilken viktig tanke. Något jag tänker på varje gång jag träffar nya elever. Vägrar vara en lärare som säger: ”Du där i hörnet…” :/
Som du uttrycker så bra…bakom varje namn finns en människa…. Namnet, det eget personliga, varför skall vi då envist acceptera ”fröken”. Har det samband med att vilja vara anonym, endast en individ i den gråa skaran eller har det med status att göra?
Jag har berättat mitt namn varje gång ett barn har kallat mej ”fröken”. Till sist fanns ingen frökentitel. Barnen blir kallade vid namn så vill även jag bli kallad.