Barns namn, våra namn och hur vi blir våra namn

 

Jag hamnade i en lång diskussion om namnets betydelse för identiteten. Det blev ett lustfyllt samtal om hur namn felsägs, feluttalas, felanvänds och alla andra fel som faktiskt kändes långt in i benmärgen. Upprop i aulor där namnet hackades fram och sönder och väckte uppmärksamhet för att utroparen harklade sig och sa:

– Kanske du själv kan uttala ditt namn?

Och om att ändra sitt namn för att bättre bli accepterad då man talar i telefon och får gång efter annan b-o-k-s-t-a … ja… ett a… precis… v-e-r-a sitt efternamn. Vi är våra namn! Ordningen på våra efternamn är också viktig. Det sista namnet är efternamnet har jag förstått. Om vi har flera förnamn kan det vara viktigt att ta reda på vilket namn som används som tilltalsnamn.

Jag brukar ta min elevlista och öva mig att högt och ljudligt uttala och säga mina elevers namn. Det gör jag efter varje skoldag också. Jag vill veta att jag själv uttalat namnen på var och en av mina elever och jag vill också komma i kontakt med den spontana berättelse jag kan ge kring barnets lärande under just den dagen. Vi är våra namn. Namnet är oerhört viktigt. En inre och yttre kontakt!

Namnge. Namnvårda. Namna!

This entry was posted in Barns rättigheter and tagged , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Barns namn, våra namn och hur vi blir våra namn

  1. Pingback: Att utforska, upptäcka och lära känna « Rektorns blogg

  2. Anne-Marie Körling says:

    Tack rektorn, ticketack. A-m

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>