Jag minns skrattet. Märkliga sak att minnas. Men jag minns skrattet. Jag hör det närhelst jag vill. Skrattet var alltid vänligt, hoppfullt och äventyrligt. Ju mer äventyrligt desto lyckligare skratt. Skrattet var aldrig för högt men oändligt evigt. När skrattet hade fått fäste tog det lång, lång tid för det att ebba ut.
Jag minns en gång hemma hos en familj i Kina. Då hade jag med mig den som skrattade. Mannen var så stolt över sitt hem. Han visade och visade. Vi förstod inte språket. Jag nickade och nickade. Den som skrattade hade precis börjat skratta. Och skrattet vilade under hela besöket som ett grundljud. Mannan lade sin arm om den skrattande och så skrattade de ihop. Ingen av dem förstod varandra. Men skratta ihop kunde de minsann.
Ja, det minns jag. Skrattet. Blundar jag kan jag höra det igen. Och så den där gnistan av lust till äventyr. Lilla Mamma!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
