Skrattet. Det där skrattet som man skrattar när man plötsligt inser att man fått sina gamla idéer utmanade och plötsligt förstått något nytt. Det skrattet!
Skrattet. Det där skrattet man skrattar tillsammans med eleverna för att berättelsen vi delar är rolig och vi får skratta tillsammans. Det skrattet.
Skrattet. När vi blir lyckliga och glada över att se varandra i skolan. Varje dag se in i varandras ögon. Det skrattet.
Skrattet. När vi löser problem ihop och de är så underbart svåra och utmanande. Vi är betrodda med svåra, svåra uppgifter för att läraren själv vill dela utmaningen med klassen. Det skrattet.
Vi borde räkna skratt i skolan. Vi borde skratta ofta.
Läroplanen skriver om ”växandets glädje”. Det är något att fundera över. Kunskaper vi kan använda och omsätta i andra sammanhang ger en inre glädje svår att överträffa. När ser vi växandets glädje i skolan? När upplever vi den? När delar vi den?
Elever är barn. Vi är ansvariga för deras dagliga liv! En dos skratt måste vi kunna ge dem!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
