Jag vill skriva om Skrattets Pedagogik. Det vackra i att skratta tillsammans. Att gemenskapa med skratt och leenden. Jag brukade räkna de spontana skratten i klassrummen, gapflabben då någon läste något roligt, fnittret över en bild, skrattet jag själv skrattade då mina elever var underfundiga.
Det är svårt att förstå humor och kan man det så kan man något utöver det inringade språket. Skrattet är inuti det mesta men kräver en hel del tänkande. Att förstå språkliga infallsvinklar och snabba ordväxlingar kräver mycket språkrikedom. Men också det lilla barnets skratt som förenar oss och gör oss leende och skrattande. Jag tänker ofta i pedagogiska termer. Att skratta ihop är något absolut viktigt. Det finns inget tråkigt lärande. Däremot utmanande. Och det innehåller både tårar och skratt.
Så låt oss skratta med våra elever. Många gånger. Åt matematikens krumbukter och svenska krusbär och ljudet av klasskamratens fnitter åt något roligt i boken. Skrattets pedagogik handlar om generositet och faktiskt lärande. Klassrummet blir ljusare och samtalet ledigare. Det handlar inte om att inte lära utan om att just ha lärt sig. Då jag var i Amerika som barn visste mina amerikanska mottagare att jag kunde språket först då jag kunde uppfatta skämt och själv kunde skämta. Då lade de sina pedagogiska händer på mina axlar och stoltserade över min förmåga.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
