Jag stänger bokpärmarna till Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Jag har gråtit. Jag har skrattat. Jag har känt igen den trevande julaftonsviljan. Sett en och annan tomte i mitt eget liv. Famnat människor jag aldrig mött.
Jag tänker på det sköra att vara älskad och längta efter att vara det. Jag tänker på det sköra att vilja älska och få älska. Jag tänker på det sköra att erkänna sig älskad och erkänna sin kärlek.
Jag tänker på barn, tonåringar, vuxna, gamla. Jag tänker på väldigt gamla personer jag samtalat med. De som ännu förälskar sig med samma känslor som en tolvåring, som ingen tillskriver dessa känslor.
Jag tänker på snövädrets värme och två händer som möts och vägarna sluts till en. Jag tänker på våra behov. Jag tänker inte på vilka vi är.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
