Det är lördag. Jag vaknar. Kaffet! Tar boken från traven. Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Stannar upp vid ett ord ”Snörikevinter”. Jag tänker på de vita snölandskapen och den där förvåningen och glädjen över den snö som berikat barndomen. Jag tänker på den iskalla hårda skaren som gör så ont att falla igenom.
Läser därefter om kylan i snön där mobbande barn för alltid kyler ned ett litet barn och lämnar snöspår efter sig i alla tider framöver. Jag tänker på den sköra hinnan mellan lek och icke lek. Jag tänker på ordförrådets möjlighet till att sätta ord på det som en gång ägde rum och det som för alltid äger en nutid. Jag tänker på den vuxne lyssnaren. Jag tänker på öronens betydelse och ögonens möte med en berättare.
Jag lyssnar med mina ögon. Jag läser.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
