Jag funderar ofta på när vi lärare spricker och tappar det sakliga. Blir personliga tyckare. I klassrummet kan lärartyckandet hindra eleven från att greppa det sakliga. Det här är svåra saker. Den att vara personlig men inte en personlig tyckare. Om man berättar hur man själv ser på saken bör man noga ange sig själv som en del av källorna, det vill säga, att eleven tydligt får veta att läraren är en källa. Det betyder att källkritik, kritiskt tänkande, ifrågasättande och dialog kring det läraren tycker om ska möjliggöras också för eleverna. Det vill säga att eleverna och läraren kan diskutera. Personliga omdömen som
– Det här var fint! är också för subjektiva. De saknar beskrivningar som kan stötta eleven att lära.
Däremot ska eleverna få tycka, tänka, fråga utifrån sina erfarenheter och sin nyfikenhet. Det är deras lärande som vi får dela då deras tankar synliggörs.
Jag har grubblat på det här då jag undervisar. Ständigt, ständigt, ständigt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
