Läraren ska vara saklig. Det kan jag tycka mycket om. Det betyder att läraren agerar i sin profession. Inte så mycket av det egna subjektiva uttrycks då. Läraren ska iscensätta elevernas möjlighet att tycka, tänka, analysera, kritisera, fråga, undra, argumentera och delta. Det betyder också att läraren kan ha innehåll som eleverna kan göra detta genom. Författares texter, skönlitterära såväl som faktatexter. Allt kan vi tillåta dem att diskutera och tänka genom. Att förbereda lektioner med frågor, stora öppna är en väg till detta. Då eleverna gör det som läroplanen säger att de ska få göra krävs det också av läraren att inte värdera subjektivt utan sakligt bekräfta och ja, i stort sett aktivt lyssna in.
Öppna frågor till text:
- Hur förstår vi författarens åsikter?
- I vilken tid hör texten samman med?
- Vilka är argumenten och hur ser vi på dem idag?
- Hur förstår vi det här?
- Om vi fick ställa författaren en fråga – hur skulle den lyda?
- … ja, klura ut så många frågor ni kan till den text ni ska ge eleverna att tänka, samtala och diskutera igenom.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är lika viktigt att läraren även är ifrågasättande och eleverna även sakliga. Det springer omkring alldeles för många lärare som varken är sakliga eller ifrågasättande; vilken chans har då eleverna att bli någotdera?
Ja, men jag menar nog att lärarna ska hålla sig till innehållet och till professionen. Naturligtvis behövs saklighet likväl som argumentation. De flesta elever är ifrågasättande och det ska vi möta upp. Allt står i Lgr 11.
Ifrågasättande utan saklighet är dock meningslöst, tror jag, och jag antar att du menar att det är sakligheten som lärarna skall förmedla till eleverna. Emellertid skulle jag vilja se mer av ifrågasättande från lärarhåll. För att ta ett aktuellt exempel: Hur många lärare ifrågasätter inför sina elever att Sverige imorgon ska ta emot besök av den största politiska bluffen i USA:s historia?