Det kanske finns, men jag lyfter det ändå. Då vi ger elever paddor ger vi dem redskap. Vi ger dem inte ett innehåll. Innehållet skapas. Vägen utanför ramarna skapas också. Vi kan komma ut ur skolan via vår padda. Vi kan komma in i ett bibliotek.
Jag tänker på Adain Chambers ord; att varje klassrum ska ha minst 500 böcker, det ger boken en plats, visar på dess betydelse och skolan visar att böcker och läsning är avgörande och viktig. Om inga böcker syns så kan vi tala om den viktiga läsningen och slå våra pannor blodiga för den men … hur viktig syns den vara? Ur ett elevperspektiv talar vi om läsning som ett måste och ett ska men läsningen som innehåll för äventyr och omedvetna möten med sig själv, när talar vi om den? Den lust-list-givande läsningen?
Tänk om skolan ansvarade för att ladda varenda padda med 500 böcker och möjliggjorde för eleverna att läsa när de ville läsa. Att de fick bilderböcker, faktatexter om valar och klockor, skönlitterära texter och dikter. Att ge en läsande horisont, öppna upp världen för den läsande, ge för att skolan är generös, och visa upp ett annat läsande innehåll, erbjuda det och ladda för läsningen i skolan.
Om skolan har ett bibliotek, ja, skollagen säger att det ska finnas ett bibliotek (bör defineras så vi vet vad vi menar med bibliotek) så kan den fysiska boken också finnas.
Det bibliotek som läraren själv är, genom sin egen läsning, sin högläsning i klassrummet, sin generösa delande förmåga och visad nyfikenhet för böckernas innehåll möjliggör för eleverna att se något mer än de (få) texter de erbjuds idag. Skolan är generös, kan hålla ett fönster mot en horisont, det eleverna ännu inte vet men ska få veta och få:
Det livslånga läsandet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
