Vi säger att eleverna ska sitta still. Men oj så svårt kroppen har att sitta still då vi berättar. Armarna ackompanjerar. Händerna gestikulerar. Fötterna får språkligt spratt. Tipp-tapp- och så rör vi oss.
Då jag hälsade på en alldeles nyfödd liten en rörde sig armarna till mina ord. Benen också. Då jag lipade med min tunga för att säga hej lipade den lilla också. Språket börjar där i rörelsen. Den lilla flickan intill mig sitter alldeles stilla då jag berättar. Då hon berättar rör hon händerna, tårna och ingenting i henne är stilla.
Jag brukar titta på hur språket lever i våra kroppar. Till och med min 90-årige morbror slår ut med armarna då han talar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
