Elevernas frågor skriver jag alltid ned. Jag noterar också om frågorna riktas mot form eller mot innehåll. De vanligaste frågorna handlar inte om lärande utan om form; Kommer det här på provet? Till när ska vi ha det här? Jag har skrivit om de här frågorna i ”Nu ler Vygotskij, 2011”.
Alla frågor elever ställer berättar något. Då eleverna frågar om innehållet är det för att de är nyfikna, vill veta, för att de själva kan något om det som beskrivs. Frågorna kan vi betrakta som gläntor in i elevens lärande och till elevens förståelse. Jag brukar inte besvara frågorna de ställer utan hellre få dem att berätta mer. Jag säger:
– Berätta.
Då eleven får berätta kommer hela frågans resonansbotten att bli tydlig och eleven får tillgång till sitt kunnande genom att berätta. Jag kan fundera över hur jag ska lägga upp uppgifter så att eleven får tydligare svar på sin fråga, dvs, att eleven utvecklar lärande och kan ställa nya frågor. Samtalen öppnas genom att vi, lärare och elev, delar något i det yttre, dvs, det vi är i färd med att lära oss. Kring det samlas vi. Frågor som elever ställer må ha brister men genom att de ställer dem kan vi skapa undervisning som svarar upp mot det eleven behöver.
Idag ställde en elev en fråga:
– Hur kan man vända två minus till ett plus?
Och jag tänker om frågan:
- eleven är intresserad
- innehållet väcker elevens engagemang
- eleven ställer frågor om innehållet
- eleven ska få berätta om sin upptäckt
- eleven använder sitt vardagsspråk
- eleven ska få möjlighet att berätta om det eleven söker formulera
Vad ska jag göra och vad ska undervisningen ge:
- jag ska undervisa så att eleven kan få ett korrekt matematikspråk och pröva sina antaganden på andra uppgifter
- jag ska möta elevens frågor genom att låta dem förklara och berätta om det de undrar. Eleven ska få använda talutrymmet. Inte bara talet i matematiken utan talet om matematiken.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
