Jag gick in i bokhandeln för att få botanisera, strosa omkring bland allt som finns att läsa. Jag kan gå i timmar och även denna gång gjorde jag så. Jag fann mig stående över böcker som handlade om politik för att i nästa stund läsa en baksida på en barnbok. Precis som alla gånger jag besöker en bokhandel köper jag böcker jag inte planerat att köpa. Jag köpte:
- Roald Dahl: The Twits
- Mick Hume: Trigger warning
- Charlotte Perkins Gilman: The yellow wallpaper
- Stephen King; On writing.
Anledningen till att jag köpt böckerna är två. Jag blev intresserad genom att läsa dagstidningarna där jag var, dels för att jag vill hålla liv i min engelska och utveckla den genom att läsa olika saker. Det sistnämnda försvinner i fokus eftersom då jag börjar läsa glömmer att jag just lär mig om språket. Jag läser för att det är intressant. Oavsett.
Jag har läst ”The trigger warning” och börjar nu med Stephen Kings bok. Den är en bok som handlar om att skriva men är också en slags memoarbok. Jag har inte läst något av Stephen King och då jag håller fram den frågar man mig om skräck och om jag vågar läsa den. Ja, jamän! Jag har nu läst några sidor utan att bli det minsta rädd. Det handlar om att skriva och att våga sig på att skriva. Stephen King skriver:
This is how it was for me, that´s all – a disjointed growth process in which ambition, desire, luck, and a little talent all players a part. Don´t bother trying to read between the lines, and don´t look för a though-line. There are no lines – only snapshots, most out of focus.
Japp, där bjöd han in mig som läsare. Och samtidigt tog han bort något av det jag är van vid att göra. Jag försöker se in mellan raderna. Jag läser vidare. Snapshot efter snapshot.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
