Idag diskuterade några skolutvecklare och jag vanliga engelska uttryck. Alltså några få ord som skulle översättas till svenska. Det visade sig inte alls vara så enkelt utan vi krävde av oss själva att läsa in oss på innehållet som skulle få en rubrik. Därefter måste vi studera själva sammanhanget som innehållet omslöts av. Därefter var vi tvungna att googla och internetsöka på översättningar och i lexia. Vi insåg med ens att vi hade en mycket större uppgift än att ordagrant få fatt i innebörden av någorlunda begripliga ord. Dessutom var orden väldigt vanliga. Men de var sammansatta till ett begrepp. Det var detta begrepp som gjorde det svårt. Vad betydde nu detta?
Vi är inte lösningen nära…
Vi har kontaktat utlandet i frågan. Så viktigt blev det då vi satt där och mästrade över vår förmåga att rätt förstå. Till slut förstod vi ingenting. Vi är dock svenskar! Det är förrädiskt att tro att man behärskar ordens tryck där de används, uttalas och ingår i ett kulturellt sammanhang. Jag klappade förtjust mina händer – och skrek
– HURRA ! Jag älskar när det blir svårt! Det är så roligt!
Jag gissar att min förhållningssätt faktiskt smittar av sig. Det är spännande när det är svårt. Det utmanar. Vi gillar utmaningar. Det kräver något av oss.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
