Barn ÄR barn – Fattarruuuuuu?

Jag läser Cattis Ahlströms tankar om barn och barns rättigheter i Dagens Nyheter idag. Jag är med i hennes tankar. Nickar under läsnngen. Barn är barn. Sverige har antagit Barnkonventionens alla artiklar. Det är bara det att från ord till handling är vägen mycket, mycket lång. Från handling till medveten handling likaså.

Jag har tankar om detta med barn och barns rätt. Jag har många funderingar. Om och om, och återigen, tar jag upp dem här i min bloggskrivplats. Jag hävdar dem, inkorpererar dem i alla mina inlägg, basunerar ut dem i alla de sammanhang jag kan. Barn ÄR barn. Med alldeles mänskliga rättigheter.

Jag önskar att man såg barn som barn. Hälsade vänligt på dem då de kom till skolan, vuxensåg över klassrummet med varma ögon, tittade in i ögon som alltid söker kontakt och en slags bekräftelse – finns jag för dig? och ett vuxensvar som sprunget ur den mänskliga rätten att få utvecklas i relation till någon annan – Du finns! Jag ser dig!

Det är alldeles för många gånger vi gör barn till objekt i den värld de själva gör sig till subjekt. Med all rätt. I ett klassrum kan läraren anta ett ”jag – och dom” perspektiv, ett slags objektseende på elevgruppen, istället för att skapa ett vi – ett gemensamhetstänk – och inbegripa barn i samspel och lärande.

Barnkonventionens artiklar är värda all beaktan. De är inskrivna för vuxenvärlden att förvalta. Det är artiklar som förväntar, kräver och ska bidra till att barns ord, åsikter, tankar tas på allvar. De är skrivna så att barns rättigheter tas tillvara och sätts upp på alla beslutaragendor – barnperspektivets vinkel på alla beslut.

Jag ser så många ovärdiga attityder där den mänskliga aspekten blir så liten då vi bemöter barn. Bara den viktiga bekräftelsen av ett välkomnande till skolan, starten på lektionen, gensvaret på frågan som eleven ställde spontant, insyn i hur bedömningarna sker, delaktighet i skrivna dokument, påverkan och möjlighet att ingå i det dagliga arbetet i klassrummet, viljan som blir stillasittande vid skolbänken… och ansvarstagandet som försvinner bort och tas ifrån den växande individen.

Jag önskar något så stort som att varje lärare har några få dokument i sina händer:

• läroplanen Lpo-94 (eleven uttrycks i bestämd form).
• kursplanerna för grundskolan (där uttrycks vad, hur, varför ämnen finns i  undervisningen och därmed vilka rättigheter barn har till utbildning, där finns också ett stort utrymme inskrivet för lärarna att forma sin undervisning i samspel med eleverNA och situationerna).
• Barnkonventionen (med barnet i det centrum som betyder att varje barn har rätt att ingå med sina specifika rättigheter).

Jag skrev för länge sedan en bok – JAG BLIR GLAD – där jag utgick från Barnkonventionen. Jag tog medvetet bort alla klockor i min berättelse, tiden blev vag och flytande, och gjorde en berättelse utifrån en slags långsamhet och ur aspekten barnet och omvärlden. Min berättelse omsluter ett dygn, från tandborstmorgonen till godnattsageberättelsen. Jag har inget specifikt ålderstänk utan mer tidlös relationstänk.

Då boken kom ut läste jag den för en liten klass nior. De fick titta på illustrationerna, tänka högt, fundera över titel, över texten och över själva samspelet och tidlösheten. Då vi arbetat oss igenom några sidor vände sig en kille ifrån läsningen. Han lutade sitt huvud över en kudde. Orkade inte mer. Grät.

– Din bok borde heta JAG BLIR ARG, förtvivlade han.

Sen kom hela berättelsen om hans tysta värld, där middagen åts ensam, där frukosten kastades in i munnen i all hast, där frågorna som ställdes honom var negativa, där ingen riktigt såg, där hans stöddighet bara var hans skydd, där ensamheten tog stora kliv in i hans inre.

– Vad gör dig mest ledsen? frågade jag.

– Att vi aldrig talar med varandra, svarade han, och att ingen frågar mig om mig!

Det visade sig också att han var fullt medveten om att han själv inte inbjöd till samtal. Men det var hans tonårsstrulighet som visade sig så. Han längtade efter föräldrar som slog sig ned och ställde de där frågorna han envist skulle markera avstånd emot, hans tuffhet längtade efter den där ”djävla” godnattsagan och mammas och pappas godnattpuss… och middagen där man åt tillsammans och där han kunde få vara så ”skitsur” som helst men ändå ingå i sammanhanget och lyssna till de vuxnas berättelser om sina tråkiga arbeten och om den försenade bussen och om alla de saker som kan sägas under en middag.

– Fattarruuuuuu? frågade han.

Ja, jag förstod. Det är som om vi har glömt bort hur viktiga vi är vi vuxna. Hur våra förmaningar är uppbyggliga. Hur våra samtal om ditten och datten inkluderar oss i sammanhang.

Om  hur små vi alla är lite till mans!

Anne-Marie