Jag grubblade lite på min blogg. Jag har alltid beundrat Kristinas en aning i smyg och hon har så fiffiga lösningar på saker och ting. Dessutom har hon så kloka tankar om sådant jag tänker i efterhand. Jag lånar därför kompetens hos Kristina. Jag lånar kompetens hos många. Men så var det så att jag Twittrade en liten fråga – Kristina, hur gör man? och inom loppet av några twittersekunder hade jag ett svar, och efter ytterligare några minuter ett mail med instruktioner om hur jag skulle göra, efter ytterligare några minuter kom ett mail med telefonnummer, och efter ytterligare en stund satt Kristina och fixade min blogg medan jag talade om ditten och datten med henne.
Här sitter jag nu, och har fått det jag velat till min blogg. Och jag har fått det därför att jag är en social människa, och att nätet är socialt, och för att Kristina Alexanderson är social, och för att vi träffades via våra ord, våra tankar och sedan dess är det väl så det är, en söstra-mi.
Anne-Marie
och läser du det här Kristina, så vet att jag är så glad, tacksam, hoppande skrattande, lycklig, ticketack!
Tack! Eller var det vink, vink jag skulle göra! Bästa Systra mi! Glöm att aldrig fråga…