Läraryrket: Surt att hoppa in – sött att inse

Min fantastiske bror vikarierade för mig då jag låg i en slags ärvd influensa några dagar. Jag kraxade i telefon och sa att

– Det är ditt förhållningssätt jag vill att eleverna ska få uppleva. Ge dem också ditt innehåll. Läs mycket för dem. Inse att du är just vikarie men att du kan ge dem ett perspektiv som de ännu inte har. Ditt!

Och min gode bror vikarierade en dag. Och ringde tillbaka:

– Det gick så bra, så bra. Jag gjorde alla roliga saker jag vet. Ungarna var glada och det är roligt att vara i din klass.

Dag två ringde min bror på lunchen:

– Du – alltså hur gör du när du har slut på dina idéer och när det roliga liksom inte är roligt längre, utan det krävs lite mer av det man gör i klassrummet…

– Ja, det kanske det som är utbildningen, svarade jag. Att jag är utbildad i det långa perspektivet och förvaltandet av det i dagsläget. Jag har en lång utbildning i läraryrket.

Den tredje dagen ringde min bror och då var han lite färdig med vikarierandet. Han ville till sin yrkessfär och sina domäner, sin profession och sina arbetskamrater …

– Du Syrran, när kommer du egentligen tillbaka. Vet du – du har ju ett jättesvårt jobb, jag klarar inte det här. Varje grej ska ju egentligen leda till något. Det är ju inte sysselsättning man ägnar sig åt utan utveckling. När är du på fötter igen?

Med dessa ord hade yrket fått sin penicillinkur och jag var tillbaka i klassrummet dagen efter. Och då pustade vi ut allesammans. Det krävs en lärare! Det krävs det!

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.