Jag minns min fina broder. Vi var på havsseglats. Jag som okunnig. Han som extremt kunnig. Han behövde hjälp i stormen. Jag var rädd. Kröp ihop och skrek att jag aldrig mer skulle sätta mig i en båt. Jag skrek också att naturhamnar inte var något jag var intresserad av. Havsband gav jag själva tusan i. Min bror manöverade hela båten själv. Det var storm. Det var havsband. Det var naturhamn.
Vi nådde dit. Min brors förtjänst. Han lagade mat till en skräckslagen syster. Hällde upp ett glas vin i fina glas. – Va har du glas i den här båten? sa jag. Och drack en klunk och somnade på momangen. Rädsla gör så med mig. Det farliga var över. Min bror hade seglat oss i hamn. Jag kunde älska min bror för det. Men ännu mer för det som följde.
Dagen därpå var det öppet hav igen. Vi skulle mot fastlandet. Det blåste rejält. Jag var rädd. Min bror sa:
– Ta rodret syster! Du blir mindre rädd när du själv seglar båten.
Jag kröp bokstavligen till rodret och klättrade ännu mer bokstavlig upp på en slags plats där jag kunde se ut över ett oändligt hav och inget fastland. Jag lärde mig segla i det värsta av väder. Rädslan avtog och jag lämnade inte ifrån mig rodret till min bror. Ja, i hamnen där vi skulle styra in med segel och allt fick han ta över. Finessen att lägga till har man till och med gjort film om. Att anlägga en brygga kan vara rena …
Nåväl. Jag tänker så. Ibland vet vi inte något om själva farkosten förrän vi själva provat på. Jag tänker på detta med att styra en farkost. Så många är rädda när de bara åker med. Som skolpolitik och skola tänker jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Precis så, ja! Mycket mycket väl beskrivet.