Jag grubblar på ordet tumregel. Varför jag gör det? För att det ordet for igenom huvudet och så blev det en tanke. Tumregel.
Jag tittar på min tumme. I förhållande till min kropp är tummen en ytterst liten del… så tumreglerna måste vara ganska små och absolut inte handla om något stort och väsentligt. Jag lekte med tanken att väga min tumme… och fann att den kan absolut inte väga så mycket… låt oss säga en 23 gram…(nu är vi inne på rimligheterna, och när jag skriver det här förefaller det ju absolut för lite… men, men…)
Då kan man ju tänka att man ska räkna ut hur stor procent tumregeln har i mitt fall. Det gör att jag måste räkna ut detta… 23 gram / 66 kilo (jaha… någon hade googlat på min vikt – Anne-Marie Körling och hennes vikt och det får mig att grubbla stort – jag väger si eller så mycket men jag hoppas på en annan slags tyngd kring mitt namn… att mina ord väger tungt, men att jag som säger orden väger si eller så mycket det tycker jag är ganska oväsentligt!)
Ja… efter att ni åbäkat er med att räkna ut hur mycket min tumme väger i förhållande till resterande tyngd så förstår ni ju med all enkelhet att en tumregel á la Körling inte kan vara så speciellt tung.
Men vad är då en tumregel:
Jag kastar mig över min ordbok med samma hunger som ett vilddjur… bläddrar frenetiskt fram ordet… pappersidorna ryker som damm där jag galopperar fram (vilket vilddjur är jag nu, låter mer som en häst, kanske en Ardennerhäst, stor och … men den är ju inte direkt något vilddjur? Äh, måste vi vara så där petiga, kan man inte få låtsas att hästen är en Ardennerhäst men ett slags odjur?)
– Ardennerhästar kan inte läsa i ordböcker eller äta upp något… annat än hö och tre eller fyra fyrklöver…
– Ja män … snälla… låt mig skriva så här ändå… det är inte lika roligt om jag kastar mig över ordboken med mina 66 kilo och bläddrar med en tumme som väger 23 gram… hur skulle det se ut…?
– Bättre! Mycket bättre! Anne-Marie du kan liksom inte skriva så där, du är ju lärare…
– Jag tycker du är petig. Jag har rätt att utveckla mina ord som jag vill. Förresten säger du ”liksom” och det är … (här är jag inne i en slags barnsligt stadie och en aning kränkt för att Ardennerhästen inte får vara med i min historia och vara ett vilddjur i en djungel av … )
– Surpuppa!
Ja, jag tänker inte fortsätta den där diskussionen. Jag går helt enkelt fram till den där ordboken, och struntar i hästar och vilddjur och djungler och allt annat… och varför ska jag ägna en stund en lördag med att prata om tumregler… varför?
Men nyfikenheten driver faktiskt mig in i den här ordboken… (ska slå upp Ardennerhäst också, så det så!) Bara för det så börjar jag med Ardennerhästen – ordboken beskriver: ”typ av stor och kraftig kallblodig häst… används som arbetshäst” – och jag blir väldigt nyfiken på det där med kallblodigt… kanske lite rovdjursinstinkter ändå?
Över till:
T U M R E G E L betyder enligt min gamla ordbok från 1986 (Svensk Ordbok, Esselte Studium och min favoritordbok. Det är den jag tummar i. Jag tummade mig fram till – tumstock, tumsugare, tumult, tummeliten, tummelplats, tumma (hmmm… tummar på något medan jag hummande sätter pekfingret (skriv tummen, skriv det)).
TUMREGEL är en regel. Det är en minnesregel. Den är en enkel minnesregel som stämmer någorlunda med normalfallet. Aha, titta – man anger i min älsklingsordbok något om vikt… åh, jag är på rätt väg… enligt en vanlig tumregel bör en vuxen man väga 110 kilo mindre än kroppslängden i centimeter (Det är förslaget till hur man kan använda tumregeln. Jag har faktiskt citerat ordboken). Tumregeln är för män! Min kvinnliga tumme har inget med tumregeln att göra.
Det är därför den väger så lite i sammanhanget. Som en liten tummetott. Sedan läser jag vidare under det förskräckliga ordet TUMSKRUV… och hjälp att man fortfarande har det i ordboken. För det är ett tortyrredskap. Man skruvar … i modern tid använder man ordet för att påtrycka kraftigt – alltså man vill pådyvla åsikter av något slag… och få igenom dem.
Det låter som en slags tråkig tumme! Jag läser vidare under tumvante… och där blir jag så där ordförälskad igen:
vante med särskilt avgränsat fingerutrymme endast för tumme!
Endast för tumme!
Men se där – det är väl en tumregel god som en annan!
****************
Detta inlägg är speciellt riktad till Mie… Jag skriver ibland på beställning och sedan ringer jag upp och läser upp detta inlägg väldigt högt och med den rätta rösten… och det vore väldigt roligt att lägga in en röstinläsning… röstblogg…
För övrigt tror jag ordet pekfingervals (hörde ihop med skrivmaskineriet) bör bytas ut mot tumsfingervalsen (hör ihop med mobilskriveriet).