Jag hörde mig själv säga… något om ord hur vi gör sanningar

Ord har en märklig styrka att skapa tankar och föreställningar. Vi säger något och därmed har vi börjat tänka. Om vi säger samma sak om och om igen gör vi sanningar om det vi säger. Låt oss tänka att jag säger

– Jag kan inte springa.

Då har jag sagt det så ofta att jag säger så då någon som finner löpning underbart och jag går in i dialog om löpning-

– Jag kan inte springa.

Jag är lite vaksam på mig själv då jag upptäcker att jag gjort sanningar av mina ord. Här är några exempel relaterade till skolan:

• Läroplanen är ny (1994 och yrkesverksam i läroplanen?)
• Jag kan inte (istället för att utmana – berätta VAD du kan inom detta, också det pyttigaste lilla)
• Jag kan inte undervisa om den där eleven är i klassen (Det kan du visst. Om du börjar undervisa så går det faktiskt att göra det, om du fokuserar på ALLA elever och inte en, dessutom gör du det varje dag ändå)
• Bloggar är värdelösa – de skriver bara om sin senaste frukost (bloggskrivare finns i alla genrer, du bör utmana dina generaliseringar, och det kanske kan gälla i största allmänhet)
• Nätet och hur man är där – näe jag kan inte – det är för svårt (gör en liten fiffig lista över om detta är sant, hur är du själv en nätanvändare, och gör en generös lista, Jag googlar, jag söker information, jag… och genom din lista lägger du sedan till dina kunskaper om svenska språket, etik och moral och din profession – var behöver barn och ungdomar lära sig i modern tid – då blir du lärare också där du känner dig vilsen).
• Eleven har den och den diagnosen (den förklaringsmodell vi alltid talar om kan göra att vi inte ser ATT eleven lär och utvecklar TROTS att eleven har en diagnos, vad bättre är att vi accepterar diagnosen för att vi fått möjlighet att förstå eleven så att vi bättre kan undervisa samma elev).

Jag är rädd för sanningar som vi själva har gjort oss. Vad händer om vi utmanar det vi kastar ur oss och som låter samma om och om igen. Jag brukar höja ett litet varningens tecken till mig själv

– Anne-Marie – har du inte gjort sanning av något som du faktiskt kan utmana… hur är det med det där att du inte kan springa? Vad händer om du säger – Jag vill inte springa! och vad händer om du säger – Jag kan VISST springa!

Det sista fick mig att utmana mig själv ordentligt. Jag har löptränat den här veckan. Dvs, jag har trotsat mig själv och de sanningar jag gjort mig.