Insändaren om föräldramedverkan i klassrummet

Postat den 12/08/2010 av Anne-Marie Körling

Insändaren i dagens Metro handlar om föräldrarnas medverkan i klassrummet ”Vi måste inse att våra barns skola är i kaos”. Denna sida av myntet kanske är lika viktig att diskutera.  Klassföreståndaren fick efter en tid sluta i skolan! Det handlar mycket om det vi gör i klassrummet. Och där behöver vi lärare stöd, utmaningar och generositet i vår egna lärartillblivelse. Precis som eleverna behöver samma sak.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Klassrummet – den enda verkliga platsen för skolutveckling
  2. Lgr 11: Generositet bör prägla skolan
  3. Ordning och reda med val av ordningsregler
Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

5 svar på Insändaren om föräldramedverkan i klassrummet

  1. Barbro Kalla skriver:
    12/08/2010 kl. 3:02 e m

    En guldstjärna vill jag dela ut till alla de som bidragit till en ökad satsning på elevvården i förslaget till ny skollag. Däremot tycker jag att vi borde prata mer om de ”kompetenta pedagogerna” som själva kan välja vilka åtgärder som passar deras elever. De behöver inga pekpinnar utan ge dem goda förutsättningar i form av ett gott samhälle och en satsning på barnen. Respekt visar man genom att stötta arbetet med att nå målen och inte genom att detaljstyra och förbruka syre på lösningar som länge använts i skolan.

  2. Helena von Schantz skriver:
    13/08/2010 kl. 6:38 e m

    Barbro, var är detaljstyrningen? Den som inte tror på föräldramedverkan använder andra metoder.

    Anne-Marie, allt är inte lärarnas fel. Inte heller när det gäller bristande arbetsro och klasser man tappar kontrollen över.

  3. Jan Lenander skriver:
    15/08/2010 kl. 2:16 e m

    Jag har de senaste åren mött allt fler föräldrar som anser att det är helt rimligt att deras barn får använda de andra barnen som övningsobjekt för ledaregenskaper och självförverkligande. Dessa föräldrar borde bli konfronterade med det orimliga i sin inställning och deras låt gå attityd i skolkontakter borde kunna bemötas med tvång. Tvångsdelen i Björklunds förslag blir nog inte mycket använt och ska det användas så fodras att skolan ställer upp på det helt för en ensam lärare mot föräldern som alltid använt sina vassa armbågar blir en ojämn match med fel vinnare. Alla berättelser om klasser som terroriserats av elev med förälderns goda minne och prioritering av annat än sitt barn talar ändå ett tydligt språk om att ibland behöver föräldern konfronteras rejält med ett mått av tvång bakom. Ett litet förslag kan då bli ett steg i rätt riktning.

  4. Anne-Marie Körling skriver:
    15/08/2010 kl. 2:28 e m

    Vi ska diskutera innehållet i det som vi gör och det som görs. Jag står oförtrutet på elevens sida – men inte på uppförandets. Vi kan ansvara för det i tid och rum. En elev får inte göras ensam utan förstå sin roll i kollektivet. Jag tror lärarna kan verka för detta. I detta fall tror jag på professionens styrka.

  5. Jan Lenander skriver:
    15/08/2010 kl. 2:37 e m

    Jag ser professionens svaghet, då andra yrkeskategorier utan tvekan får öva upp sina vassa armbågar mycket bättre. Jag älskar mitt yrke och vill stärka professionen och jag trivs med den mjuka attityd vi oftast har till våra medmänniskor men jag har också mött de andra tuffare yrkeskategorierna.

Kommentarer är stängda.