Mötet med de glittrande ögonen och läroplanen i händerna

 

Jag måste börja dagen med denna berättelse. Upp i hissen möts vi. I handen bär hon en läroplan. Den vill hon berätta om. Det får hon – och jag blir så innerligt nyfiken.

Läroplanen hon berättar om är gammal. Det var Chiles läroplan. Och ju mer hon berättar ju större glädje syns i hennes ögon. Jag inser att en läroplan är en länk till det egna landet, till den plats där man yrkesutbildat sig, till det språk som man är mest hemma i och den stolthet man känner för det uppdrag man får av sitt land och för sitt land.

Jag får så många tankar när jag ser in i ansiktet som under berättelsen om läroplanen spricker upp i stolthet och glädje … och så trycker hon boken helt omedvetet till sig – håller den närmare sin kropp och jag anar att minnen bubblar därinne.

– Jag ska översätta några saker ur den här, säger hon… Jag ska översätta något ur den här… och stoltheten är generös.

Låt oss! Låt oss förvalta vår yrkesstolthet, och hämta möjligheter där vi får våra uppdrag. Måhända är jag lyrisk – hellre kallar jag det påverkad. Det är något i det stolta och vackra ansiktet som påverkar mig.

Jag såg något viktigt denna morgon. Jag såg något större än ett tomt och oanvänt dokument i ett skolhörn. Jag såg en profession och en närvarande styrka i hennes berättelse

– Uppdraget, sa hon, det är för barnen! Så var det!

Och det är på rätt sida vi ska läsa våra uppdrag och omsätta dem rikligt och mångfaldigt. I en skola för alla får eleverna vara dem de är. Men det ska inte undervisningen vara. Den ska vara mångfaldigt inriktande mot undervisande HUR!

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.