Eget ansvar… något för oss alla

Eget ansvar!

Jag funderar mycket över dessa två ord. Det finns flera vägar till ”eget ansvar”

• att man får följa någon som TAR ansvar och verkar ansvarsförebildande
• att man talar om om och verkar för vad ansvar är
• att ansvarsgivare skapar ansvarstagare
• att man i skolan noterar och följer upp då elever tar ansvar
• att man får misslyckas då man försöker ta ansvar
• att man får tilltro då man vill ta ansvar
• att man får uppleva lärandet i ansvarstagande
• att ansvar är något man socialiseras till genom och av andra men lär då man talar om det och diskuterar det
• att ansvarstagande har en egen slags utveckling
• att barn och unga får ta för mycket ansvar utan att kunna ta detta fullt ut
• att man har ett särskilt mandat för att ta ansvar och för vad
• att det kan vara bra att ha angränsade ansvarsområden
• att man följer upp processen ansvarstagande
• att man uppmuntrar ansvarstagande då den också handlar om att göra ansvar, sätta igång något
• att ansvaret kan komma med yrket och att detta ansvar måste bli tydligt för dem man ansvarar för
• att ha kunskap och kännedom om vad ansvaret består av
• att se när barn och unga tar ett naturligt ansvar
• att ansvarskänslor är bra känslor om de är rimliga
• att barn med för stort ansvar på en plats kan leva ut sin ansvarsfrihet på en annan plats
• att ansvaret inte kan ges för att sedan inte få verka
• ansvaret kommer inte med ordningsreglerna utan hur vi lever våra ansvar
• ansvarsfrågorna kan skapa oro – om vi inte har tagit vårt ansvar – vill vi inte bli påminda om att vi hade ansvar men att vi inte tog det.
• att ansvar handlar om ansvaret om sig själv, den andre och platsen. Så fort man förflyttar sig bär man med ansvaret om sig själv, den andre och platsen. Det ansvaret man har det har man där man är!

Den sista punkten önskar jag var skolans trivselregler. De skulle sitta på skoltröjorna, rektorskavajen… och det ansvar som följer med förflyttningarna kan handla om att varje elev, rektor och lärare, vaktmästare, mattant, städare lever detta ansvar. I möten, för sig själv och för platsen.

Det slår mig då jag skriver det här och då jag själv söker formulera mig: Vad är det naturligt ansvar? och i så fall – kanske vi ska titta på motordet – ett onaturligt ansvar!