Öppet brev till Kristina Alexanderson:

Kära Kristina, Stockholm den 29 augusti  2010

Jag har ibland problem med små ilskna detaljer i min blogg. Så då pillar jag lite i dem, trycker mig fram i min bloggs baksida och säger ok med mitt pekfinger. Vips försvinner allt och ingenting fungerar. Ibland känns det som om jag sätter en ödestumme på alltsammans, jag försvinner från Bloggportalen, försvinner från något annat jag vill finnas på och så är rubrikerna för små och … svetten lackar… och då känner jag mig vilsen och blir ledsen och ibland blir jag självförtroendeskadad… och tekniken får mig att gå på knäna… men oj så jag överdriver… om jag sände ett telegram skulle jag kort och gott ha skrivit… kanske ett telegram. Med detta handskrivna brev tackar jag å det ödmjukaste för all hjälp,

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling

TELEGRAM!

Kristina Alexanderson. Stop. Jag är i panikbehov av hjälp. Stop. Kontakta min bloggs baksida så fort du någonsin hinner. Stop. Jag förtvivlar! Stop. Om jag tar hänsyn till din lediga helg? Stop. Sådant svarar jag inte på men sänder nog vit choklad per ord. post. Stop.

SMS

Tusen tack för all hjälp. Nu fungerar allt som det ska. Livet känns plötsligt så mycket enklare. Tusen tack =)

Samtal per telefon.

Det är bara min röst som jag lämnar ut. Kristina Alexandersons röst vill jag inte lämna ut för det får hon i  så fall skriva i sin blogg:

– Tjenahureremere?

– Allså så härere, jag råka trycka på nån tangent och okeya nåt som inte va så bra, nu (snörvel, harklingar, snyft och snörvlande) som inte funkar, kaaaaaaaaaan du hjelpa mej… ja… nu jenast… barn? näääää måste du va me dom nu – det eju bara en pyttegrej du ska fixa…

– jettegulligt av dej, verkligen jettegulligt av dej, hur ska ja tacka… kan jag göra något för dej… jaså… ingenting….så praktiskt … ja, ja… jag får vel tacka dåra…