Jag har funderat över hur det är att dimpa ned i min blogg. Jag har snart skrivit 10 000 blogginlägg och de som har följt mig delvis vet att jag skriver med barnperspektivet, lärarrösten, läroplanstanken och kursplanenyfikenhet och med omsättaruppdrag. Jag älskar ordet och jag tycker om att leka och utforska språk och lärande uppdrag. Men om man bara dimper ned här en dag… hur uppfattas jag då?
Det vet inte jag. Jag är inte läsaren. Jag är avsändare. Till min blogg kommer man på många möjliga sätt; via google för att man sökt något via sökord, man kanske kommer hit via en annan blogg och följer en länklista eller någon som har länkat till mig i en bloggartikel, eller kanske för att någon har hört mig föreläsa eller kanske sökt på mitt namn… men idag dimper någon ned här. Vem är jag för den nytillkommande läsaren? Vem är jag för den som har läst mig ett tag? Vem är jag… vad förstår man av det jag avsänder? Hur blir jag förstådd om man dimper ned här idag?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Intressanta tankar. Jag kan ju bara svara för mig själv men jag blir ofta berörd av dina inlägg. Ibland lite stressad om jag haft en dag då jag inte sett lärandet och livet etc. ur barnens perspektiv. Din blogg andas nyfikenhet, vilja, glädje och en smula frustration. Och Vygotskij förstås.
Hej Cecilia, jag tänkte så här – om jag skriver ett inlägg om någonting och man känner mig väl som bloggare så förstår man dem på ett sätt – för att man fått lära känna skribenten, men om jag dimper ned mitt i bloggflödet och kanske hamnar i något som jag problematiserat i oändlighet och då blir den läsningen något helt annat… jag blir väldigt glad över dina ord här hos mig. Och att jag berör gör mig glad. Jag vill beröra så att elevperspektivet kan tas och intas och utvecklas. All värme//A-m
Din blogg för mig är som en god karamell att suga på men den tar liksom aldrig slut. den finns och den smakar nytt och annorlunda varje gång.
Här läser jag till och från i perioder. ibland varje dag men ibland tar det tid mellan gångerna. Sedan, det viktigaste av allt, du står på barnens sida utan att för den saken skull göra avkall på dig själv som människa, alltså är du inte enbart lärare, föreläsare eller författare, du är människa och det lyser så starkt i dina ord.
Ann, du har följt mig sedan jag började blogga, ibland i det tysta och ibland har du trätt fram. Jag brukar veta att du är där någonstans… ja, jag är människa, och det är vi ihop, människor. Tack för din värme Ann!//A-m
Erfarenheter, kunskaper och många lärdomar får jag också av att läsa din blogg – fortbildning och informellt lärande. Tack!
Cecilia, det är väldigt stort fint att läsa. //A-M
Jag råkade hitta hit för snart ett halvt år sedan och nu känns det som att jag är bosatt här. Och det är ett förträffligt ställe att få inspiration!
Och vet du vad, Anne-Marie? Din blogg och ditt arbete är beroendeframkallande. Du har get mig den ”dåliga” vana att läsa dagligen minst 4 innehållsfulla inlägg. Skulle det blir färre, skulle jag först och främst oroa mig för dig, för din hälsa, om du mår bra. I hopp på att det är inte det, skulle jag tänka att du har på gång en mycket viktigt uppdrag som lämnar inte mycket utrymme till något annat.
Du måste förstå att du inte är en ordinarie (yrkes)människa och hur naturligt än det känns för dig att hålla på det du gör tillhör inte det vanliga för oss andra.Av olika anledningar. Men skulle du ”hamna” i det vanliga, att inte leverera så mycket, så bra, att prioritera något annat – då skulle du finna förståelse hos dina trogna läsare. Vi är människor, vi alla!
Och Sspirit och ni andra – vad vore mitt bloggande utan era ögon och gensvar. Jag tycker om kommunikationen mellan avsändare och mottagare, och vi byter ju perspektivet – ni är avsändare och jag blir mottagare. Jag hoppas att jag förvaltar mitt ansvar att sända och självreflektera inför er //Anne-Marie
Nu är jag ju part i målet.
Men första gången jag dök ned i din gamla blogg var det utifrån vår något gemensamma upplevelse från barndommen, att sitta på en trappa och ha tråkigt på bakgården.
Sedan dess har vi fört ett samtal som berikat. Hoppas du nu hittar till mig för ett annat samtal. Plura
Intressant fråga! Jag hittade din blogg för några månader sen och tittar in ibland, är ingen stor bloggläsare. Men jag gillar dina ordlekar, din påhittighet, ditt absoluta barnperspektiv – och din tro på vuxnas betydelse! Och att du inte har tappat modet – alldeles för många har det. Skolan är så otroligt viktig för alla barn – men under tre barns skoltid har jag sett mycket fantasilöst, tråkigt, oinspirerat – som om man inte förstått hur viktig man är som lärare! Nu är barnen vuxna och har hittat sina egna vägar.
Tack Plura, du har alltid varit mig trogen. /AM
Ingegerd, så glad jag blir av dina ord. Välkommen så ofta som du bloggvandrar! Slå dig ned bland mina ord. //A_M
Anne-Marie, jag glömmer aldrig första gången jag gick in bland dina bloggord! Wow! Här finns en erfaren lärare som med glädje, allvar och stort kunnande generöst delar med sig av sina upplevelser, tankar och konkreta idéer. ”Äntligen!”, tänkte jag. Jag läser varje dag och får kraft, mod och lust att ge mig in på nya och ofta okända tassemarker. Tack för det! /L