Lärarens språk: Sanningarna vi skapar och skavsåren

Det viktiga lärarspråket och nyanseringarna funderar jag mycket på. Då det handlar om elever kan vi mycket lätt sätta för stora ord på fenomen som inte alls kräver så stora ord. Vi talar om elevers oro då de inte kan sitta still, vi talar om stökiga barn då barnen visar prov på iver att göra och sätta igång eller motoriska fel då eleven är alldeles för klumpig i ett klassrum som är trångt och besvärligt att förflytta sig i. Vi använder stora ord där våra ord ska nyanseras och verka för reflektion och vidga våra egna perspektiv.

När orden fått fäste i vårt tänkande så fortsätter vi att bygga upp våra känslor och våra antaganden kring det vi ganska slarvigt satt ord på. Istället för att börja se hur världen ser ut för det barn vi talat om och sätta andra ord på det som sker.

Det som också är en utvecklingssak för oss lärare är och blir – att inte skriva i sten de ord vi givit, förvalta övergångarna mellan lärare så att eleven inte ärver tyckanden och tänkande samt fundera över om de diagnoser vi ger och prövar oss på att ge eleven kan tidsbestämmas och faktiskt försvinna.

Det som sker med våra meningar och ord är att orden tenderar att sägas så ofta att de förrädiskt nog utvecklas till sanningar. Då det gäller sådana sanningar så är det vår plikt att utsätta sanningarna vi skapat för motstånd och ifrågasättande. Jag bruka kalla det att skapa lite skavsår. För det gör ont under en tid. Som att kasta de gamla skorna och sätta på sig nya.