Då jag föreläser möter jag en mängd frågor. Jag får dem.
Jag tycker om att tänka så.
Jag får frågorna.
Det är vackra förtroenden som ges i en fråga. Och jag söker förvalta detta förtroende. Igår fick jag en sådan frågeställning som gav mig mycket att grubbla på. De lärare som ställde den gav mig mandat att äga svaren. Och jag hade en del av svaren men ägde dem inte ensam. Vi utvecklade svaren tillsammans. För frågor som ställs ser jag som Vygotskijfrågor ställda för att visa in i något påbörjat tänkt. Därför ska jag bidra till att svaren formuleras av frågeställaren och utmana med att själv ställa frågor som kan sticka hål på den pedagogiska föreställningen och de vägar som redan har börjat tas och orden som påbörjat sin invandring in i lärarens tänk för att sedan bli en sanning där inne.
Elevens bästa och väl ligger i att läraren ställer sig frågor. Och det klimatet måste vi börja tillåta oss själva. Läraryrket har aldrig haft reflekterande samtal, aldrig haft vägledning, aldrig tillåtit de där utvecklingsfrågorna som kan påbörjas vid den sköra och mycket ömtåliga fråga
– Hur gör man?
Den som vågar ställa den frågan har påbörjat sitt reflekterande och öppnat upp sitt inre klassrum för möjligheterna att utvecklas i samspel med någon yttre. Det är frågan som är objektet och inte personen i läraryrket. Det är yrket det handlar om.
Jag har funderat över detta möte igår. Och tänker på det sköra att ställa den där frågan om hur man gör och viljan som syns i att få andra infallsvinklar. Att våga komma med den trasiga ballongen, likt en Nalle Puh till Iors födelsedagskalas, och inte gömma undan den. Så här är det! Vad gör VI nu? Låt oss bli många i frågans svar!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
